Jag sitter och klurar på mitt vårtal, som jag ska hålla vid Ryttargårdskyrkan på valborgsmässoafton, och inser att det inte längre är okomplicerat att hylla våren och allt som hör den till.
”Åh vad underbart! Det är 20 grader varmt idag! I april! Och det har inte regnat på en månad! Fantastiskt vilken vår vi har! Hoppas det blir en riktigt solig och varm sommar! Kom så firar vi våren med en riktig brasa!”
Nej, gamla vårfraser klingar inte lika bra idag, allt omdefinieras, så också våra årstider.
Sommaren 2018 blev ett uppvaknande för många.
Plötsligt var det inte bara underbart med soliga, varma dagar.
Vårt favoritsamtalsämne om somrarna, vädret, ”usch vilken kall och regnig sommar vi har”, byttes mot värmebölja, torka och klimatångest.
Människor skröt inte längre om sina solbrännor, skördar torkade bort och skogsbränder rasade över stora delar av Sverige.
Det var en ny sorts sommar för oss nordbor.
2018 blev ett extremt värmeår över hela världen, det fjärde varmaste någonsin enligt det amerikanske vetenskapliga organet NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration).
Bara i tur och ordning 2016, 2015 och 2017 har varit varmare. Femma på topplistan är 2014, så trenden är så tydlig den kan vara.
2014-2018 är den varmaste femårsperiod som någonsin uppmätts.
2019 har fortsatt i samma spår. I januari hade Australien värmebölja och människor uppmanades att stanna inomhus när temperaturerna låg nära 50 grader.
Här i Sverige är våren kommen, solen skiner dag efter dag, regnkläderna ligger längst in i garderoben och runt om i landet rasar skogsbränder.
Det är en ny sorts vår för oss nordbor.
Eldningsförbud råder i Östergötland, kanske blir det inga majbrasor på tisdag, och alla valborgsfiranden vi har stått och huttrat och försökt få fyr på en sur brasa känns plötsligt väldigt fjärran.
Så vad ska vi hylla, om inte den ljusa våren?
Vad ska vi längta till, om inte till den heta sommaren?
Vad ska vi fira med, om inte med en väldig brasa?
Och vad ska vi sjunga om inte Herman Sätherbergs och Otto Lindblads ”Längtan till landet”?
Vintern rasat ut bland våra fjällar
drivans blommor smälta ned och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
solen kysser liv i skog och sjö
Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne
Vad blir kvar om vi ska omvärdera allt?
Om vi inte ens kan sjunga ”ligga ängarne i dagens lågor” med lätt hjärta?
För mig är det enkelt: Jag sätter mitt hopp till människan.
Vad är alternativet? Vem eller vad ska vi annars hoppas på?
Om vi för 1,5 miljoner år sedan kunde skapa och kontrollera eld, som skyddade oss mot djur, som lärde oss laga mat, som fick vår art att överleva, så kan vi idag, med nutidens och framtidens innovationsförmåga, lösa de problem vi själva har skapat.
Det är vi människor – du, jag, vi – som styr utvecklingen.
I världen, i Europa, i Sverige, i Östergötland.
Det viktigaste är, det viktigaste har alltid varit, vad vi gör och vad vi väljer.
Det är vi som styr utvecklingen, det är vi som bestämmer vilket samhälle vi har, vilka innovationer vi satsar på, hur vi är mot varandra och hur vi tar hand om vår stad, vår mark, vår luft, vårt vatten.
Vi bestämmer vad vi lämnar till nästa generation.
Vad vill du? Vilket samhälle vill du ha?
Jag vet vad jag vill.
Jag vill vara stolt över mitt Östergötland, hur vi tar hand om oss här, våra barn, våra gamla, vår miljö, våra djur.
Jag vill känna att vi tillsammans gör vårt för den värld vi vill ha.
Alternativet är att vi kör på som vi gjort, att vi säger ”det spelar ingen roll vad vi gör i lilla Östergötland” och fortsätter skräpa ner luft, mark och sjö som vi gjort de senaste 50 åren.
Eller så tänker vi nytt och blir föregångare.
Greta Thunberg kunde självklart ha tänkt ”det spelar ingen roll vad jag gör”, men hon valde att tänka nytt och bli föregångare.
Nu står världens ledare i kö för att få ta en selfie med Greta.
Jag tror att vi en dag kommer se tillbaka på de kommande decennierna som en tid av uppvaknande, en tid då människan insåg sina misstag, satsade på rätt innovationer och började städa upp efter sig.
Så stark är min tro på människan.
Våren då? Kan vi fortfarande hylla våren?
Såklart vi kan! Vi ska måna om våra sammankomster. Traditioner är som jord runt våra rötter, de ger oss värme, en känsla av tillhörighet i ett sammanhang större och äldre än oss själva.
Våren är ljusets tid, hoppets tid, så så länge det finns hopp, finns det en vår att hylla.
Just denna vår i Östergötland så tycker jag vi ska skänka en extra tanke till alla människor som deltagit i senaste tidens släckningsarbete av skogsbränder i länet.
Vad ger hopp om människan om inte sådana hjältar?
Den varmaste applåden för dem.
Christer Kustvik är chefredaktör för Corren.