I tisdags morse dök det upp tre reportrar med sina pass i ena handen och en väska med det absolut nödvändigaste i den andra.
Kvällen innan hade vi diskuterat om de ska åka ner till gränsen mellan Ukraina och Polen. Vi hade alla sovit på saken och vi hade alla kommit fram till att vi måste vara där.
Det var dag sex sedan invasionen. De ryska attackerna hade intensifierats. En sex mil lång konvoj närmade sig Kiev. På tv följde vi Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj när han talade till EU-parlamentet: ”I dag offrar vi liv för våra värderingar, för möjligheten att vara jämlika precis som ni. Vi offrar våra bästa människor för det".
Varje dag sedan krigsutbrottet har vi pratat med östgötar som på olika sätt är drabbade av kriget. De allra flesta som vi har tagit kontakt med vill prata. De vill att världen ska få veta. Några av dem vi har kontaktat har inte orkat ställa upp. Det är alldeles för oroligt, overkligt och nära. Orken och orden finns inte.
Ändå har berättelserna på de här få dagarna sedan invasionen varit många i våra kanaler.
Vi har rapporterat om Liu-alumnen Tamuz Hidir som var beredd på att han skulle stoppas och tvingas delta i striderna.
Du har kunnat läsa om forskaren Roman Zhohov som jobbar på Ericsson. Vardagslunk byttes mot oro och rädsla. "Jag är rädd för jag vet inte vad som kommer hända."
Och om Erik Volodymyr Khranovskyy på Grafren i Linköping där tre av fem anställda är från Ukraina. Erik berättade att hans föräldrar planerade att gömma sig i garaget. Kateryna Zhybak på samma företag viskade lågt till vår reporter: "Alla vi älskar är där."
Och intervjun med Sam Sviatoslav som funderar på att åka hem och hjälpa till. ”Jag borde vara en man och åka dit, eller?” Melkovych Alice Galyna berättade i samma intervju att människoliv inget är värt för ledningen i Ryssland.
Och så den fina manifestationen för Ukraina på Stora torget i Linköping i lördags.
Vårt uppdrag är att bevaka det som händer nära dig. Att vara nära. Och kriget i Ukraina är nära oss. Det påverkar vår vardag. Och det kommer påverka våra liv även framöver. Vårt uppdrag är inte att rapportera om kriget, det gör nationell och internationell media. Vårt uppdrag är att skildra det som påverkar oss östgötar. Och det enda sättet att veta är att vara på plats. Därför är det självklart för oss att Frida Glenning Ströberg, Albin Wiman och Julia Djerf har åkt ner till den ukrainska gränsen. Vi ska skildra de människor vi möter på flykt och skildra de östgötar som tar en aktiv del i kriget, som åker ner för att hjälpa till vid gränsen. Hämta anhöriga, hämta nödställda, lämna nödförsändelser eller på annat sätt bidra med humanitär hjälp.
För är det något vi har märkt den senaste veckan så är det att östgötarnas hjärta slår för Ukraina. Viljan att hjälpa till är stor. Och det är så vackert i allt det här overkliga, fruktansvärda.
Så följ våra utsända, och följ vår liverapportering på vår sajt. Har du tankar, tips eller idéer om vad våra reportrar på plats ska bevaka, hör av dig till oss.