Murre ja, i Linköping både älskad och, jag skulle inte säga hatad, men mindre omtyckt och sedd med lite skepsis för sin, ibland, något yviga retorik. I fullmäktiges talarstol har han länge varit en av de mera underhållande politikerna, oavsett åsikt, tycker jag själv.
Men det är mest prat och mindre verkstad, om man ska lyssna på hans kritiker.
Nu har hans förmåga att lyssna – sant eller falskt må vara osagt – hamnat på pluskontot. Just det var inte var hans största tillgång i början av karriären, men utvecklades, enligt en intervju med partikollegan Lars Vikinge i SR:s Godmorgon Världen.
Klivet in i rikspolitiken har inte gått smärtfritt. På senaste tiden har väldigt många fler frågor handlat om tidigare domar snarare än Centerns plan framåt. Debatten måste självklart föras, men händelserna ligger ändå rätt långt tillbaka i tiden. Sedan dess har han ju både blivit trebarnsfarsa med en förkärlek till tweedkavajer och (gubb)kepsar, och skaffat hund.
Men frågan är om detta är nog för att de danska skallarna återigen ska förpassas in i nåt arkiv?
I TV har han också avslöjat att han är svag för epadunk. Möjligen ett musikval han kan få anledning att tänka över, med tanke på att Centerns väljare inte längre utgörs av boende på landsbygden, utan snarare unga kvinnor i storstad. De är nog inte är epadunkens främsta försvarare.
Kvinnorna ja. Jag kan ha missat det förstås, men har inte Annie Lööf – som brukar få credd för sin tydliga moraliska kompass – varit ovanligt tyst i den här historien? Eller så hör det till spelet att en avgående ledare aldrig blandar sig i valet av en ny. Centern har ju en historia av starka kvinnliga ledare: Karin Söder, Maud Olofsson och nu senast alltså Annie Lööf. Men vart tog Elisabeth Thand Ringqvist vägen? Hon var väl av många ansedd som det självklara valet till ny partiledare för Centern.
Nästan så man misstänker att hon duckat debatten och bidar sin tid. Ger nuvarande partiledning något år eller två och siktar sedan på att ta över. Om nu partiledarens tidigare synder fortsätter att få mer uppmärksamhet än politiken och att förlåtelse är svår att få.
Annars kan man tänka att de som tycker att våra synder ska förfölja oss i alla våra dagar borde finna viss tröst i att uppdraget, att leda ett så splittrat parti som Centern, kanske är straff nog.