Bänkad inför veckans höjdpunkt, partiledardebatten i ”Agenda”, och att äntligen få se hur våra folkvalda tänker sig att tackla samhällets viktigaste fråga: hur vi får planeten att överleva. Men så tar jag en kort toapaus och just då river de av klimatfrågan! Typiskt otur!
Eller nä. Så var det ju inte. De pratade helt enkelt inte om klimatet. Två timmar debatt, men SVT tyckte inte att jordens överlevnad var tillräckligt intressant.
Det går lite sisådär med räddandet av planeten just nu. Detta trots att nyliga undersökningar från både SOM-institutet och Sifo visar att det svenskarna är mest oroliga för är just klimathotet och miljöförstöringar. Så vem ska ta svenskarnas oro på allvar?
Det minsta man kan begära är väl att i alla fall Miljöpartiet ska göra det. Och i skuggan av den breda oron för klimatet borde ett parti med det namnet samla fler röster än någonsin.
Men partiet är stukat. Det har aldrig haft så mycket makt som nu, men opinionssiffrorna är de lägsta på 15 år. Falnande sympatier är normala som regeringsstödparti – se på Centerpartiet som blomstrar nu när Moderaterna med sin rörelse åt det auktoritärkonservativa hållet tvingar Annie Lööf att bli tydlig i sin liberalism – men det finns också gränser för hur mycket pragmatismen kan skugga ideologin.
Miljöpartiet har på sistone byggt allt tätare skott mellan partiprogram och praktisk politik, och har gång på gång fått äta upp tidigare utspel. Tydligast blev kontrasten förstås när Gustav Fridolin viftade med sin kolbit i varenda debatt inför valet 2014, och sen redan samma höst tvingades försvara Vattenfalls försäljning av kolgruvor i Tyskland.
I nästa vecka samlas Miljöpartiet för sin stora kongress i Linköping. Med sig har de en lunta på 292 sidor med motioner, redan behandlade, bifallna och avslagna. Avslagen motiveras ofta just med olika varianter på ”det där står ju redan i partiprogrammet”, så det är tydligt att skillnaden mellan åsikt och praktik luddar till det även för medlemmarna.
Och när riksdagsledamöter som Linköpingsbördiga Carl Schlyter och Annika Lillemets faktiskt följer partiprogrammet och sätter sig upp mot Vattenfallsförsäljning, vapenexport och hårdför migrationspolitik ses de som bråkstakar och straffas.
Miljöpartiet är alla borgerliga tyckares älsklingshackkyckling och hängs slentrianmässigt ut som flummare och tillväxthatare. Då är det förstås lätt att bli osäker när ens högsta dröm är att regera.
Själv tycker jag att tillväxtskepsis är en av de sundare skepsisarna och att den är något partiet förmodligen även opinionsmässigt skulle vinna på att i högre grad stå för.
Och när det gäller flummigheten: i partiprogrammet står att det som ska styra all politik är treenigheten solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer och solidaritet med världens alla människor. I mina ögon tydligt som korvspad och lätt att följa för den som vågar.
Temat för Miljöpartiets kongress är "Ledarskap för klimatet". För att återta det ledarskapet är nog mod att följa sin egen ideologi ett måste.
Erik Wallsten är frilansande skribent, och skriver återkommande på debattsidan om aktuella frågor ur ett rödgrönt, partipolitiskt oberoende perspektiv.