I helgen sorterade jag böckerna i fritidshuset. Mannen i mitt liv hade just burit in en ny bokhylla i huset. Nu behövde jag få någon sorts ordning – igen. Sätta upp boktravarna så att det går att hitta bland alla ryggar.
Arkitekten Gert Wingårdh sa nyligen i ett tv-program att det var evigheter sedan en huskund bad honom rita in en bokhylla. Det stämmer förstås, vem behöver gamla böcker, typ?
Då måste jag genast räcka upp handen. Jag! Jag trivs inte när det är ljudligt och bullrigt, har svårt för att gå omkring med lurar och någon annan människa som pratar inne i huvudet.
Jag vill, som en tjuren Ferdinand, sitta under korkeken och lukta på blommorna. Läsa en riktig bok, tänka en tanke. Helst med fågelkvitter som det ultimata soundtracket.
Mannen, däremot, har gärna radion på och ljudbok i lurarna. Samtidigt. Då trivs han med livet.
För några år sedan började det pratas mycket om röstassistenter. Det var framtiden i hemmet, sas det. "Hej" skulle vi säga till vår ständigt närvarande telefon eller högtalare för att starta något.
Jag var skeptisk, kunde inte se mig själv i denna nya sköna värld, där vi hela tiden måste prata med tingen. Nej, jag ljuger – jag var skräckslagen. Såg med fasa mot en tillvaro fylld av babbel.
Och nu är vi framme vid den då förutspådda framtiden. Enligt trendspanarna skulle detta nådens år 2020 närmare en tredjedel av all internetanvändning styras med rösten. Det har inte blivit så, inte ännu i alla fall. Röstassistenternas tjänster är inte efterfrågade på det sätt analytikerna räknade med.
Det finns säkert de som anammat den nya tidens teknik och trivs med det. I bilen kan det vara praktiskt att säga till telefonen att ringa upp. Men sedan?
Jag har ett stort behov av tystnad för att hitta balansen i tillvaron. Trivs inte med skvalande radio eller prat som ingen lyssnar på. Oönskade bakgrundsljud blir buller i min hjärna. Jag har lärt mig att fokusera, för att stänga ute alla ljuden från kontorslandskapet, och det är en värdefull kunskap. Men får jag välja kommer tystnaden på första plats.
Helst i sällskap med ord, som i det tysta väntar på sin tur att få uppmärksamhet och väcka nya tankar. Att bli utplockade från sin hylla, uppslagna och lästa.
Lena Grape Lilliehorn är journalist i Öst Media.