Klassrummet. Jag var aldrig bekväm där. På ytan såg det nog okej ut. Jag var lugn, stökade aldrig, och gjorde det jag blev tillsagd.
Men jag lyssnade så dåligt, tänkte ofta på annat, och räckte sällan upp handen.
Och skräcken för att gå fram till katedern och tala för hela klassen, ja den var påtaglig hela skoltiden.
Eftersom jag ofta var sjuk hade jag verkligen behövt lyssna på lektionerna och utnyttjat dem till inlärning, men i stället satt jag ofta hemma och tryckte i mig kunskapen och förvånades över hur lite jag hade hört om ämnet.
Jag hade utan tvekan koncentrationssvårigheter. Säkert någon form av diagnos. Inte ADHD, hyperaktiv kan ingen kalla mig, men troligen ADD.
Klassrummet, där jag ofta satt långt bak, med fönstren och alla klasskompisar mellan mig och läraren, var en oduglig plats för mig.
Det var därför jag föll så pladask för Nya Rydsskolans matta när jag var där och skrev en del i min reportageserie om skolan förra året. Deras matta framför katedern, inspirerad av Nya Zeelands pedagogik, där de flera lektioner per skoldag samlade barnen, hade passat mig perfekt. Inga fönster, inga klasskamrater, sittandes på golvet med blicken rakt upp på läraren som satt på en pall. Oj så mycket bättre jag hade lyssnat.
Därför blir jag också så glad när jag lyssnar på läraren och utbildaren Carina Brage.
Carina brinner för utomhuspedagogik och menar att det bästa resultatet i skolan nås om man växlar mellan att ha lektionerna inomhus och utomhus.
– När jag var färdig lärare kände jag att klassrummet var för trångt. Jag tänkte ”jag måste ut härifrån”. Då var jag högstadielärare i Norrköping. När vi började ha lektioner utomhus fick eleverna helt andra roller än de hade i klassrummet. Det gav oss så mycket.
Andra roller på vilket sätt?– Utomhus synliggörs andra förmågor hos eleverna som blir användbara i klassrummet. Det blir andra elever som tar plats. För många är det jobbigt att stå inför klassen, men utomhus kommer många fram, elever som annars inte gärna gör det. Det blir inte lika laddat att stå i en cirkel utomhus som att stå framme vid tavlan i klassrummet. Dessutom blir det färre konflikter utomhus än i ett klassrum, säger Carina som idag är lärare på Malmslättsskolan i Tokarp 50 procent och utbildare på 50 procent.
Så hur ofta tycker du lektionerna ska hållas utomhus?– Jag tror på växelverkan mellan ute och inne, där rollerna byts, pressen släpper och eleverna får nya perspektiv. Ett par gånger i veckan utomhus skulle vara idealiskt.
Carina vill att skolan anpassas mer till nutiden och de nya rön som finns.
– Jag är 55 år och det känns som att skolan många gånger är likadan som när jag gick i den. Det är mycket vid tavlan, mycket antecknande och mycket monolog. Jag tror på en växelverkan också mellan boklig bildning och praktik. Som skolan är nu så är det mycket bok, prov, bok, prov, bok, prov. Själva lärandeprocessen glöms bort.
– Barnen har förändrats. De är inte alls där skolan är. Barnen och skolan är som två olika världar. Eleverna har lektion på lektion och väldigt långa arbetsdagar. Vi lärare får i alla fall gå ifrån och fika ibland men våra elever går från lektion till lektion och ska prestera. Det är väldigt långa dagar. Då behövs det att man bryter av dagarna, det är en friskhetsfaktor för både oss lärare och eleverna.
Blir det stökigt under själva förflyttningen, när ni lämnar klassrummet och går utomhus?– Det blir det ofta först, men efter några gånger går det oftast bättre och bättre. Det gäller att utnyttja även den tiden, annars funkar det inte. På min förra skola, Skäggetorpsskolan, började arbetet redan på bussen, med kaptiel 1 och 2 i läroplanen. Värdegrunden. Frågor som är viktiga för livet. Man hälsar när man går på bussen. Man sitter på sin plats. Man skriker inte. Varje minut är en utmaning i skolans värld. Det finns ingen döstund med eleverna. Det är det som är så spännande med det här jobbet.
– Det kan ta tid för eleverna att inse att det är en lektion när vi är utomhus. Utomhus är så starkt förknippat med rast så det tar olika lång tid för eleverna att förstå att det går att genomföra lektioner där. Det är först när de ser sammanhang som lärande och kunskap synliggörs för dem.
Beskriv hur en lektion utomhus kan se ut!– Ja, jag minns när vi skulle lära oss area, omkrets, radie och diameter. Då gick vi ut, ställde oss i en cirkel och slog med en stor tärning. Fick man 1 så var det omkrets, då sprang man runt cirkeln, fick man 2 så var det area, då sprang man i cirkeln, fick man 3 så var det diameter, då gick man över mittlinjen, och 4 så var det radie, då gick man till mitten och tillbaka. Sen när de satt i salen och räknade så relaterade de till den övningen. Det är en enkel grej man kan göra i tio minuter ute på skolgården. Att lära ska kännas i hela kroppen, inte bara i huvudet.
Så vad är drömscenariot, hur önskar du att utomhuspedagogik ska slå igenom?– Det vore fantastiskt om Linköpings kommun kunde starta profilskolor som jobbar så här kontinuerligt. Det finns skolor som arbetar mer utomhus än andra, det tror jag beror mycket på lärarnas egna intresse. Jag säger inte att man ska vara ute jämt, det tror jag inte på, men för att få igång ett lärande utomhus krävs kontinuitet. Att det ligger i schemat. Jag tror det krävs ett regeringsbeslut som tar tag i det för min känsla är att nya lärare kommer ut från lärarutbildningen och lär på samma sätt som man alltid har gjort i skolan. I klassrummet, vid tavlan, med bok.
Linköpings universitet satsar stort på utomhuspedagogik och erbjuder bland annat tre 15-poängskurser.
Det är bra, jag tror Carina Brage har helt rätt, att skolan får med sig fler om den bryter mönstret och flyttar ut vissa lektioner.
I yrkeslivet blir arbetsgivarna allt mer flexibla och låter medarbetarna jobba utanför kontoret.
Det är hög tid att skolan blir det också.