Resultatet: Ännu en plågsam föreställning med en robotliknande minister som monotont upprepade en och samma meningslösa fras.
Temat hade varit värt att tas på allvar. Är det så att svenska myndigheter kringgår de vapenexportlagar som vi stiftat? Säljer vi vapenteknologi till diktaturer?
Ja, var svaret i fråga om Saudiarabien, en av världens vidrigaste förtryckarstater. Skandalen rullades upp av Sveriges radios Ekoredaktion och tvingade fram den förre försvarsministerns avgång.
Denna gång gäller frågan om Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, använder sig av Kungliga Tekniska Högskolan som bulvan för att exportera vapenteknologisk mjukvara till Kina, ett land som EU belagt med vapenembargo sedan 25 år tillbaka, då militären krossade demokratiaktivisterna på Himmelska fridens torg.
Man kunde ha förväntat sig en kraftfull markering från landets försvarsminister. ”Självklart ska svenska myndigheter leva upp till det regelverk som finns. Något annat vore fullständigt oacceptabelt. Kina är världens största diktatur. Jag garanterar en transparent genomlysning av dessa frågor.”
Men nej. Så här lät det, elva gånger i direktsändning: ”Jag har i dag kallat till mig generaldirektören för FOI och vi har haft ett möte. Han har försäkrat mig om att det inte finns någon grund för de här anklagelserna.”
För ministern har ju medietränats att hålla fast vid en och samma meddelandeslinga, och köra den om och om igen. Möjligen fungerar det vid en snabb korridorintervju där ministern kan avbryta, skynda iväg och se upptagen ut. Men som enda budskap i en fem och en halv minuter lång sittning i en tv-studio – nej det går bara inte.
Man kan givetvis respektera försvarsministern för hennes mod att delta i en direktsändning utan att ha något att säga. Särskilt klokt var det dock inte.
Ändå händer detta gång på gång. Vi har genomlidit finansminister Bosse Ringholms presskonferens där han tondövt repeterade frasen ”Inga-Britt Ahlenius har uttryckt intresse för ett annat uppdrag”. Det enda lustiga med den tv-sända tillställningen var att höra journalisternas generade fnitter mellan omkvädena.
Vi har hört fd näringsministern Maud Olofsson trassla in sig sig själv i undvikande svar om Nuonaffären på bästa sändningstid. Vi har sett migrationsminister Tobias Billström med glasartad blick upprepa en inlärd harang för att slippa svara på frågor om Wikileaks.
I denna enfaldiga liturgi handlar allt om att ikläda sig ett opersonligt teflonartat yttre, om att avvärja alla attacker och anklagelser – och framför allt – om att slå sönder allt som ens liknar ett vettigt samtal.
Men den fråga som envist biter sig kvar efter dessa papegojövningar är: Tror svenska ministrar att vi medborgare är fullständiga idioter?
Att den högsta statsledningen omger sig med den här sortens rådgivare i mediefrågor är minst sagt oroväckande. Det väcker osäkerhet om andra beslut som fattas på regeringsnivå. Det göder politikerföraktet och det vidgar klyftan med valda och väljare. Har regeringen någon verklighetsförankring? Medierådgivning som får dessa effekter är katastrofal.
Livet i toppolitiken är utan tvivel extremt tufft. Att vara minister i dag innebär en påpassad tillvaro som få står ut med. Men likväl har vi rätt att kräva en sak av våra ministrar, och det är att de står för sina uppfattningar och att de tar ansvar. Ändå är det så sällan vi får höra: Det här är vad jag tror på. Det här är de värderingar jag lever och andas.
Eller för att låna en formulering från den inte alltid älskade men likväl respekterade amerikanske presidenten Harry S Truman: ”The buck stops here” – jag tar ansvar och kommer inte att skylla på någon annan.