Jag intervjuade häromdagen en grundskolelärare som sa:
– Det är många arga, frustrerade barn i skolan. De kommer med andan i halsen på morgonen, många utan att ha hunnit äta frukost. Sedan har de jättesvårt att vara nära varandra, de blir jättearga så fort någon råkar nudda dem.
Läraren beskrev många av sina lågstadieelever som tickande små bomber.
Några dagar efter vårt möte släppte Göteborgs universitet en ny studie med slutsatser som:
* Svenska sex- och sjuåringar känner att deras vardag är präglad av stress.
* Barnen uttrycker att det skulle vara skönt att få ta det lite lugnt ibland.
– Barnen pekar i första hand på de dagliga rutinerna i samband med att de ska lämnas och hämtas i förskoleklassen, och det tjat och den stress de förknippar med dem, säger Ylva Odenbring, forskare i pedagogik och den som gjort studien med intervjuer av barn i åldrarna sex och sju år.
Samtliga barn i studien hade medelklassbakgrund, vilket gäller även de barn som ovannämnde lärare jobbar med.
Vi läser ofta skildringar och studier om vuxnas stress, hur den uppstår, vad den gör med oss och hur vi ska motarbeta den.
Vi läser mer sällan om barns stress, hur den uppstår, vad den gör med barnen och hur den kan motarbetas.
Det som gör Odenbrings studie så intressant är att den utgår från barnens perspektiv, att hon faktiskt frågat barnen själva hur de upplever vardagen.
Fråga en vuxen ”Hur är läget?” och du får ofta svaret ”Du vet hur det är, fullt ös på jobbet och fullt ös hemma, barnen har ju rätt många fritidsaktiviteter så det är fullt jobb med att få ihop vardagspusslet”.
Nu har alltså Ylva Odenbring frågat barnen ”Hur är läget?” och fått svaret ”Stressigt”.
Det är signaler att ta på största allvar för alla oss som har barn omkring oss.
Mycket minns jag från min barndom, både roligt och tråkigt, men stress? Nej, för mig och de flesta andra 50-, 60-, 70- och 80-talister är stress är något som dykt upp som vuxen, i de sena skolåren och i yrkeslivet.
Jag tror inte många av oss kan påstå att vi var stressade som barn.
Barn och vuxna påverkas på samma sätt av stress, det är väldokumenterat. Det spelar ingen roll om det är positiv eller negativ stress, all stress samlas i samma behållare i kroppen och när det blir för mycket kan vi få sömnproblem, bli lättirriterade och få svårt att fokusera.
Det här är stressens ABC, det vet vi vuxna, det talar vi ofta om med våra kollegor och chefer, men vem diskuterar och hanterar våra barns stress?
När jag var barn älskade jag att hänga på mitt rum. Lyssna på radio och musik, läsa och pyssla. Jag kunde vara där många timmar i sträck, ja även hela dagar på helgerna. Jag hade varit världens lyckligaste om jag hade haft tillgång till datorspel eller youtube där på rummet, men sånt fanns inte på den tiden, så jag höll till godo med radio, böcker, tidningar och leksaker.
Så här i efterhand inser jag att det viktiga var inte vad jag gjorde på rummet, det var tiden där som var det viktiga, att få rå över min egen tid.
Enligt Ylva Odenbring ger barnen i hennes studie en bild av ett överorganiserat liv, med lite tid för egenvalda aktiviteter, där mesta tiden är reglerad av skola, fritis och fritidsaktiviteter. Göteborgsforskaren menar att en av orsakerna till situationen är att föräldrar idag jobbar mer och att de dessutom även jobbar mer på fritiden, att de alltid ska vara tillgängliga.
I sin iver att vara bra föräldrar satsar många på "kvalitetstid" med barnen, det vill säga när det väl blir helt obokad tid för barnen, då kommer plötsligt vi vuxna och säger "nu ska vi umgås och nu måste vi ha roligt!".
Vi vuxna är inte de enda i familjen som är stressade, som behöver lugn och ro ibland, tid för oss själva, tid där vi själva avgör vad vi gör.
Det gäller även barnen.