Lyssna är viktigt. Liksom kroppskontakt. Aveen pratar med Birgitta Matsson som nyss kommit till avdelningen.
"Att ge är den största gåvan". Är det bara en högtravande fras eller handlar det om just det?
I flera krönikor har jag skrivit om äldreomsorgen. Om min egen rädsla för att en dag vara utlämnad åt stressad hemtjänstpersonal som inte hinner annat än det som står på "listan".
Men kanske ännu mer rädd för en sönderfrätande ensamhet, i en öde lägenhet.
Reaktionerna blev många. Både från anhöriga och vårdpersonal.
Jag har fått förfärliga scenarior beskrivna i långa mejl, men också glimtar från boenden där det fungerar bra. Där de gamla känner sig trygga och sedda.
Många har använt orden "eldsjälar" och "vårdänglar".
Ja, jag vet ju att de finns. Vad är det som driver dem?
Så jag stämmer träff med en av dem. 35-åriga Aveen Suleiman som kom med sina föräldrar från Irak som 7-åring. Som jobbat inom hemtjänsten, som personlig assistent och som vårdbiträde både i kommunal och privat regi.
Ett vårdbiträde som förra året prisades för sina insatser på Attendo Garnisonen i Linköping.
”Aveen är en riktig eldsjäl och en trygghet för oss alla; kunder, närstående och kollegor. Hon är hjälpsam och delar gärna med sig av sin kunskap till oss kollegor. Aveen är värderingsstark och har en tydlig känsla för vad som är rätt och fel. Vi är så glada att ha Aveen som kollega – hennes goda bemötande och positiva energi inspirerar oss varje dag.”
Stod det i motiveringen.
Hon rodnar när den kommer på tal.
– Jag kunde inte förstå uppmärksamheten och jag förstår nog inte varför du vill intervjua mig heller, jag gör ju bara mitt jobb.
Fast det är ju inte så "bara", försöker jag.
– Men, hur ska jag förklara. Jag älskar ju det här. Blir glad så fort jag kommer innanför dörren och möter de gamla och mina arbetskamrater. Jag tror det handlar om stämningen här. Att vi trivs så bra med varandra, skrattar så mycket, ständigt ställer upp för varandra.
– Vi har en solidarisk, platt organisation där ingen är för fin för att uträtta det som behöver uträttas. Jag har aldrig haft så bra chefer som här på Attendo Garnisonen.
"Aveen är fantastisk. Jag trivs väldigt bra, säger Inger Johnsson som bott här i sju månader. De har mycket att göra, men de tar sig ändå alltid tid att lyssna, säger hon. Och så älskar jag maten." För att alla gamla ska få känna doften av matlagningen alternerar kocken Freddy Karlberg mellan fyra olika kök.
Hon beskriver den skönaste känslan på dagen. När alla vårdtagare duschats, rummen fixats, medicinerna utdelats och alla har fått frukost.
När Aveen är klar med morgonbestyren på sin avdelning ringer hon inte till kollegan på en annan avdelning och frågar om hon behövs där. Hon går dit bara. Och hugger in.
– En dag behöver vi alla hjälp. Med dusch, toalettbestyr, allting. De som behöver det är människor som jobbat och slitit ett långt liv. Naturligtvis gör jag allt jag kan för dem.
Det är en självklarhet.
Men det måste handla om något mer, tänker jag.
Jag anar, vid sidan av empatin och alla kinder hon smeker när hon passerar, att Aveen också är väldigt . . . robust.
Visst är det oerhört ledsamt när en vårdtagare knappt aldrig får besök, men besöken blir inte fler för att Aveen sätter sig och lipar över det.
Handlingskraft är bättre!
Därtill inlevelseförmåga. Förmågan att kunna zooma in vad det är som felar den irrande farbrodern i korridoren. Som förstår förtvivlan den äldre damen känner när hon inte hann fram till toaletten utan gjorde på sig. Så genant!
Det är lätt att leva sig in i deras situation och känslor, tycker Aveen.
Plötsligt är hon försvunnen. Hon har hört en äldre dam ropa på hjälp inifrån sitt rum och springer blixtsnabbt dit.
Meningsfullhet. Det är ett av orden Aveen återkommer till när hon förklarar sitt driv för att jobba med gamla.
Att ge är den största gåvan.
Men lönen då...
– Äsch. Pengar är skräp. De kommer och går. Jag älskar mitt arbete. Jag är ledsen, men jag kan nog inte förklara det bättre än så.
Hennes driv är slående. Lika självklart som hon kramar de gamla, lika självklart uttrycker hon inför ett par hantverkare sin irritation över att husets wifi fortfarande inte fungerar.
Hon är så trygg i sin roll.
"Den bästa typen av människor får inte stå på ett olympisk podium, för de är upptagna av att uppfylla andra människors drömmar."
Så sa skridskoåkaren Nils van der Poel när han mottog Jerringpriset häromdagen och i sitt tacktal hyllade sin tränare, Johan Röljer, som han beskrev som en människa som alltid ger, utan att prompt förvänta sig något tillbaka.
Kocken Freddry Karlberg alternerar mellan att laga mat i avdelningarnas olika kök, så att alla äldre då och då får känna de härliga dofterna.
Meningen sjönk undan, men dyker upp igen när jag träffar Aveen. Hon som kallar alla gamla för "vännen", som kramar och klappar, som torkar och tröstar, som lyssnar och peppar. Som vårdar och värnar.
Eldsjälarna inom äldreomsorgen må kallas änglar. Men de har lågt betalt och ofta eländiga scheman. Och aldrig någonsin får de stå på något podium.
De bara finns där.