Man ska inte fästa sig vid materiella ting, sägs det. Det är ytligt, ja rent av patetiskt. Ett fattigdomstecken. Bla bla.
Det är möjligt, men jag har fäst mig väldigt mycket vid åtminstone ett materiellt ting. Mitt hem sedan 28 år.
Och i helgen som gick hemsöktes det.
Historien om hur jag hamnade där jag hamnade är lite udda. Jag och min exman hade letat hus i flera år i trakten kring Linköping. Han är från Halland och ville absolut ha nära till vatten.
Jag är från Sörmland och ville absolut ha nära till skog.
Inte den lättaste ekvationen att få ihop på Östgötaslätten.
I november 1995 kom annonsen. Ett hus från 1929, nära vatten och nära skog. En liten gård. Röda byggnader med vita knutar. Vedbod, utedass, hönshus, snickerbo, gäststuga.
Jag befann mig hos en god vän på Irland vid visningen och skulle inte hinna hem i tid.
Vi hade inga datorer eller mobiler, men när exmannen i telefon bedyrade att det var just vad jag drömt om så trodde jag honom och utbrast: "Köp det! Lägg ett bud! Gör det bara!"
Jag vet inte om ni minns novemberstormen 1995, men det var en vinter som är svår att glömma. Inte ens Volvoarbetarna i Göteborg tog sig till jobbet.
Så det var inte så många som halkade sig ut 2,5 mil från Linköping på en snirklig landsväg för att titta på mitt drömhus. Tack och lov.
Utgångspriset var 375 000. Vi fick det för 435 000 om jag minns rätt. Det var inte renoverat sedan 70-talet. Golven var täckta av linoleummattor eller heltäckningsmattor. Vitvarorna var smått antika. Väggarna täckta av blekta medaljongtapeter.
Men jag såg inget av det där. Jag såg bara det genuina och potentialen. De månghundraåriga ekarna och den fantastiska trädgården som några månader senare skulle explodera av liljekonvaljer, vit-och blåsippor och vildsmultron.
För någon månad sedan kontaktade mig Monica Svensson i Ulrika. Hennes mamma Asta, 93 år, föddes i kökssoffan i mitt hus och det var hennes föräldrar, Hjalmar och Lisa, som byggde det.
Asta drömde om att få återse huset där hon bott i 40 år. Hittills hade de bara sakta åkt förbi det en gång om året och tittat på håll.
I lördags var det dags. Asta kom med tre av sina fem barn och timmarna flög fram.
Det var så intressant att höra dem berätta minnen från gården, om hur det en gång såg ut, om skomakare Albin som huserade i gäststugan, om den populära tältbion i trädgården varje sommar, om festplatsen en bit bort, om blixten som tog en av de stora ekarna och eldkloten som slog ut från eluttagen, om hur de ännu i början av 70-talet inte hade toalett inne, om hur det som vi idag kallar puben en gång var bad- och bykstuga.
Jag tycker att fler borde "hemsöka" hus de bott i. Det är ju minsta lika roligt för dem som nu bor där nu.
Jag gjorde det med min mamma tidigare i höstas. Det unga paret som nu bor i ett av dem ville fortsätta hålla kontakten och slukar allt som dyker upp från minnets vrår hos mamma och hennes namn.
För så är det, att "hemsöka" platser man bott på är utmärkt minnesträning.
Asta fick en konjak till kaffet, hjälptes upp till övervåningen där hon som vuxen bodde med man och fyra barn.
Hon smekte kakelugn och trappräcke, suckade vällustigt och log med hela sitt vackra ansikte, omgivet av en vit hårgloria.
Jag hoppas att du är lika pigg i sommar, Asta, så att vi kan grilla ihop och du får se ditt barndomshem i sommarskrud.
Och så önskar jag att du får ha hälsan till 2029. Snälla Asta, ha det!
Då ska vi ha 100-årsjubileum för både dig och vårt gemensamma, älskade hus!