Remmarna ärvde jag efter farmor. Kuporna är i sköraste glas och jag vågar inte använda dem så ofta. Men de sex gröna glasen står i vitrinskåpet i köket och därmed kan jag njuta lite av dem varje dag ändå. I en annan tid stod de i min farmors vitrinskåp i vardagsrummet och när jag blundar ser jag fortfarande så många av hennes saker på precis placeringarna som de hade i hennes hem.
Glasen, porslinet, och silverbesticken tillhör de allra käraste arvegodset, just för att de ofta påminner om speciella tillfällen eller ritualer med mormor, morfar eller som i fallet med remmarna, farmor.
Två djupa tallrikar i vår tallrikslåda tar mig tillbaka till mormor och morfars kök. I Neptun från Uppsala Ekeby åt morfar sin frukostfil med hemkokt lingonsylt och mormor och jag havregrynsgröt när jag hade sovit över i deras bäddsoffa. Nu finns det bara två tallrikar kvar och det känns symboliskt. Mormor och morfar. Två. Ja oftast var de ju bara två vid det där frukostbordet.
I den benvita, runda ugnsformen gjorde mormor risgrynspudding. Puddingen bestämde jag mig för att lära mig att laga själv efter att mormor gått bort. Jag ville så gärna att morfar skulle få äta de rätterna han alltid ätit. Som mormor lagat till dem båda och till oss.
Jag är också barnsligt förtjust i de gamla udda silverbesticken som jag möts av när jag drar ut en av våra besticklådor. De stora skedarna som serverat oss söndagsstekar från vackra fat genom hela min uppväxt i mormors och morfars lägenhet i en Stockholmsförort. I tygetuiet med brodyren "Kaffeskedar" finns tolv skedar som jag ätit både gräddtårta och vaniljglass med ett stänk av melonlikör med hos farmor.
Sedan finns det de där sakerna som jag inte fäste så mycket vikt vid när de tillhörde de tidiga generationerna men som nu blivit älskade och i vissa fall trendiga.
Som Kontorsljusstaken från Skultuna, som har varit i produktion oavbrutet sedan bruket grundades i början av 1600-talet. Den kompletterar nu en mer nutida klassiker, ljusstaken Gloria från Klong på ett loppat sideboard i mitt vardagsrum.
Nyligen fick ljusstakarna sällskap av en figur i keramik. En liten tant, i kort 60-talspage och en vit klänning, sittandes på en pinnstol. Jag tänkte att det kunde vara en Lisa Larsson, men den otydliga signaturen stödjer inte den teorin. Hon har stått i skåpet i fem år men plötsligt charmade hon mig och fick komma ut i rampljuset.