När jag var ihop med mitt ex fick jag inte hålla kontakten med vänner av det motsatta könet. Smalare och gärna vältränad skulle jag bli. Det pratades dagligen om hur mycket jag behövde gå ner i vikt så att jag skämdes och skrämdes varje gång siffran på vågen stod still. Även min fritid censurerades och begränsades till det som han ansåg vara acceptabelt.
Det var inte bara jag som skulle förändras. Själv tyckte jag att han skulle sluta feströka, börja med pardans och bli lite mer pratglad. Den enda skillnaden var att jag är mer förändringsbenägen, för vad var alternativet? Göra slut. Skiljas. Det var ett otänkbart scenario. Ett kvitto på misslyckande.
Dag för dag, år ut och år in blev jag sakta men säkert en annan människa. Nya vänner, nya fritidsintressen, någorlunda ny kropp och betydligt lägre ambition. Jag ska inte förneka att vissa förändringar var bra. Att träna och ha sunda matvanor är inte så dumt, men jag var inte mig själv och det tog sin tid att inse. Det krävdes att alla andra i min omgivning började se det för att jag skulle erkänna att jag inte var mig själv längre.
Då samlade jag mod, det som var kvar av min värdighet, tog mina saker och drog.
Och nu, något år senare, har jag helt plötsligt upptäckt att jag är lycklig och jag vet varför: jag har valt att vara mig själv.
Det låter kanske som en kliché. Men tro mig, låter du din partner forma dig som modellera kommer du till slut att vara någon annan än dig själv. Någon du inte trivs med och det speglar sig i allt du gör.
Det är sällan en parts fel när par separerar. Oftast passar man inte varandra, men man kämpar med förhoppningen om att ett mirakel ska ske. En vacker dag ska nog saker och ting bli bättre.
Mirakel existerar inte. De finns bara i heliga böcker, filmer och godnattsagor. I verkligheten är det vi människor som kan ändra på det vi inte gillar och finns det ingen vilja finns det inget hopp.
Den enda viljan som fanns i min tidigare relation var en vilja att förändra varandra.
Innan jag vågade lämna försökte jag alltid övertala mig själv om att förändringarna var nödvändiga, att det jag hörde var konstruktiv kritik. Jag trodde att anpassningarna ingick i ett äktenskaps kompromissande.
Men – man behöver absolut inte kompensera för den man är inför någon annan.
Det finns gott om partners, men det finns bara en av dig.
Den dagen du inte känner igen dig själv, samla mod och dra.