Jag vet att det förmodligen framstår som högst osympatiskt att berätta det här, men det går ganska bra med träningen. Om drygt en månad ska jag delta i det längsta löploppet i mitt liv, och motiverad av en skärande rädsla för att kräkas och dö halvvägs igenom tävlingen har jag faktiskt lyckats med att träna regelbundet de senaste månaderna.
Träna regelbundet, och ta en extra funderare över vad jag stoppar i mig.
Nej, jag är inget helgon som börjat äta broccoli och matvete istället för bacon och spaghetti.
Men jag har strikt begränsat eventuellt alkoholintag till helger.
"Va!?" tänker ni nu. "Har han haft missbruksproblem!?"
Inte alls. Men den här våren och sommaren har jag haft ynnesten att få gå på ovanligt många konserter, spelningar och dj-sets, och på dessa event serveras det i regel bärs.
...Och jag hatar inte bärs...
Därför var det en stålsättning av guds nåde som krävdes för att jag skulle lyckas beordra mig själv att: "Little Jinder-konsert på en veckodag: tillåtet! Dricka fem öl under samma konsert: förbjudet!"
Jag lyckades i alla fall och har således under helt vanliga veckodagar avnjutit massor av roliga nöjesevent helt nykter.
Helt nykter, och dansandes som en galning.
Det har inte varit ovanligt att konserterna jag gått på sömlöst glidit över i dj-sets och klubbnätter när artisterna gått av scenen. Och även om det smärtar mig att det hände så sent i mitt liv (31 and counting) så har jag äntligen nått en punkt där jag helt nykter kan fuldansa mig till extas bara kvällens dj trycker på rätt knappar.
Och nu kommer poängen.
Nästan varje gång jag har haft en toppenrolig danskväll har lett till två saker:
- Mitt lyckliga kroppsspråk har lett till att personer runt mig har närmat sig mig i hopp om att antingen få bli min bästa kompis eller min älskare.
- Dessa människor har alltid blivit chockade när de insett att jag inte varit helt bäng.
"Jag blev sugen på att dansa med dig och be om ditt nummer, men tänkte först att du var så hög att det inte var någon idé."
Så har det låtit. Jag är inte naiv. Jag såg nog ut att vara hög. Så fult dansar jag.
Men när kommentarerna blev lika många som danstillfällena började jag sakta känna mig illa till mods. ÄR det alltså så illa att samtliga av mina medmänniskor utgår ifrån att en lycklig människa på dansgolvet inte kan vara annat än drogpåverkad?
Ingen som följer den svenska nyhetsrapporteringen kan ignorera att droghandel och drogkonsumtion är del av verkligheten i princip alla samhällen och samhällsskikt. Senast under fredagen publicerade Dagens Nyheter en artikel om en lista som läckt ut med namn på personer som misstänkts ha betalat för droger via Swish. Med på den listan finns allt från professionella hockeyspelare, en journalist och helt vanliga småbarnsföräldrar. Så att någon individ på dansgolvet tänker att den fulaste av fuldansare kanske har tagit något kan jag förstå.
Men när alla jag möter tror att jag är bäng bara för att jag är glad börjar det kännas tråkigt.
Som jag nämner i citatet ovan blev jag alltså närmad av en person som ville dansa med mig och byta nummer, men som inte vågade på grund av mina galna moves. Den kommentaren fick jag höra morgonen efter. I en säng. Under en bortamatch. Fattar ni? Jag höll på att gå miste om en fantastisk natt bara för att jag hade för kul på dansgolvet.