Jag lär mig detta (förutom intercom-systemet som jag ju själv använt) under ett föräldramöte som skoldistriktet anordnat för att presentera en ny strategi för hur elever och personal ska agera om en dåre med vapen går lös. En pappa påminner att risken att drabbas nog är en på miljonen. Vi andra i aulan skruvar på oss. Vi vet. Men vi är gripna av ett skräckslaget, “tänk om.”
Tänk om det finns en Adam Lanza i vår närhet, 20-åringen som stal sin mammas vapen och mördade 20 förstaklassare och sex lärare på skolan Sandy Hook. Min yngsta dotter, då nio dagar gammal, låg på sjukhus med RS-viruset samma dag som det nationella traumat pågick i delstaten Connecticut bara tre timmar bort. Jag stängde av TV:n på rummet och tittade på henne där hon låg så skör och flämtade i sitt syrgastält. Än i dag, fem år senare, har jag inte klarat att läsa en rad om dådet.
Sedan dess har de två dödligaste masskjutningarna i USA:s moderna historia inträffat liksom 239 skolskjutningar, varav 16 skördade minst fyra liv vardera.
Varje dåd gör oss alltmer paranoida. Vi vet ju att i de flesta stater kan labila 18-åringar som Nikolas Cruz, som sköt ihjäl 14 elever och tre lärare på en skola i Florida, inhandla semiautomatiska gevär med kapacitet att avfyra flera hundra skott på ett par minuter trots att de inte är gamla nog att köpa en flaska vin (åldersgränsen är 21). Och kanske inser vi också att problemet är mer komplicerat än enskilda vapenreformer någonsin kan lösa: att förhindra att ett enda - av miljoner och åter miljoner - vapen hamnar i en dåres händer.
Så när vi ser polisbilar rusa i riktning mot skolorna gnager oron. Både låg- och mellanstadiet har vid ett par tillfällen svarat på ett potentiellt hot med en så kallad “lockdown” då alla dörrar låses. I ena fallet visade det sig vara en reparatör som glömt sin namnlapp i skolans reception. I det andra uppgavs en man med ett gevär på axeln gå längs en väg vid skolan. Han söktes förgäves med helikopter.
– Är de inte väldigt oskyddade på skolgården? undrar en vän som sagt till sin 10-åriga dotter att om något händer måste hon springa för livet.
Därför sitter vi alltså i aulan en iskall januarikväll och lyssnar på skoldistriktets egen polis när hon förklarar att efter åratal av “lockdown drills” råder nu nya bud. Istället för att eleverna kurar knäpptysta i hörnen i nedsläckta, låsta klassrum ska de som inte befinner sig i gärningsmannens närhet ta sig ut. Lärarna kommer undervisas i hur de ska sparka upp fönstren på de övre våningarna och leda ut barnen på taket.
– Behöver ni stegar? Jag kan fixa, säger en pappa och muttrar irriterat när svaret blir nekande.
Frågorna hopar sig: Har ni koll på depressiva elever? Får de den hjälp de behöver? Varför har inte skolan skottsäkra fönster?
Någon månad senare, på väg till en fotbollsmatch, får min 7-åring syn på en flagga som vajar på halv stång efter dådet i Florida och undrar varför den hänger så konstigt.
– Det har hänt något tråkigt, svarar jag.
– Vadå?
Jag ser hennes bruna ögon i backspegeln och svarar att jag vet lika lite som hon.