Det är torsdag och jag sitter på tåget från Malmö på väg hem från en reportageresa.
Utanför fönstren svischar Sydsverige förbi i de vackraste höstfärger, bredvid mig i gången leker en liten flicka, dryga året gammal, och varje gång X2000 gungar till så ramlar hon. Ibland tyst, ibland med ett glädjetjut. Efter varje fall ler hon överförtjust.
Hon läser av oss vuxna runt omkring, tittar på våra reaktioner, hela tiden läser hon av oss.
Folk i kupén störs så klart, de skruvar på sig, blänger mot mamman, men jag störs inte, jag hör inte ens flickan, jag ser bara att hon skriker och möter hennes leende med ett försiktigt leende, vill ju inte uppmuntra.
I mina lurar läser Alex Schulman sin bok "Glöm mig".
En lika hjärtskärande som trollbindande historia om pojken som blir man, med det ständiga outtalade uppdraget att i alla sammanhang hemlighålla sin mammas alkoholism.
Enligt centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning lever 446 000 svenskar med ett beroende eller missbruk av alkohol. Runt dessa lever en miljon anhöriga i ett medberoende, varav uppskattningsvis 100 000–400 000 är barn.
Alex Schulmans berättelse visar med all tydlighet hur medberoendet kan drabba en anhörig. Alla människor är olika, reagerar olika, och alla är inte inkännande iakttagare som Alex, vilket även framskymtar i boken, att de tre bröderna hanterar mammans alkoholism olika.
Kanske är det just det som gör att boken drabbar mig extra, att jag inser, uppvuxen i en brödratrio som jag är, att jag, om jag satts i Alex situation, skulle tagit samma roll som han.
Nu växte jag upp med två föräldrar som knappt drack alls, men i Alex situation hade jag varit samma, tysta riddare och också i smyg diskat glas och plockat undan flaskor för att bevara hemligheten.
Att läsa "Glöm mig" får mig att tänka "det kunde varit jag".
Så drabbande är boken för mig, som inte ens upplevt något liknande.
Hur drabbande är den då inte för den som är mitt upp i ett medberoende? Eller på väg in i det?
Som vuxen, efter över 30 år med beroendet, tog Alex mod till sig och sa de förbjudna orden "Du måste sluta dricka" till sin mamma. Det resulterade i att hon lade in sig på behandlingshem och blev nykter.
Så lätt var det. Så svårt är det att göra det lätta när man är fast i ett medberoende.
Jag tror Schulmans historia kommer att inspirera många andra vuxna medberoende att följa hans exempel, att våga göra det förbjudna, och konfrontera med det självklara.
Barn är det värre för. Det är uppenbarligen tillräckligt när man är vuxen och medberoende, att kräva att ett barn går fram till sin förälder och säger "du dricker för mycket" är varken rättvist eller realistiskt.
Barn är precis så fast och så lojala som Schulman beskriver och det är upp till vuxna i deras omgivning att ta ansvar och konfrontera.
För några år sedan visade Evin Rubars tv-dokumentär "Rör inte min sup" hur sjuåringar iakktar och läser av vuxna när de dricker.
Barnen sa bland annat: "De känns inte som människor då. De är så annorlunda. De blir strängare. Så blir de argare än vanligt. De vinglar. Det är obehagligt när de kommer emot en. Om de blir fulla kan de inte ta hand om barna. Jag tror de bara tänker på sig själva."
En närstående till mig upplevde alkoholism som liten och hon har berättat för mig hur tysta lärarna i lekis blev när hon sjöng Idas sommarvisa med "...med benen fulla av sprit". Sex år gammal förknippade hon allt som var fullt med sprit.
Den lilla flickan här i tågkupen fortsätter leka, fortsätter störa, fortsätter läsa av minsta blick hos oss runt henne. Ingen reaktion undgår henne, men hon har ännu inte lärt sig hur hon ska reagera på de sura blickarna, eller när någon skruvar på sig i en stol.
Alex Schulman iakttog sin mammas missbruk hela barndomen, hela ungdomen, och många år av vuxenlivet.
Att han till slut agerade gör honom till en av de modigaste. En förebild.
Alla, gammal som ung, borde läsa "Glöm mig" och inspireras av Schulmans mod.
Räddas en alkoholist, och de medberoende runt den, så är det bra.
Rädda den som räddas kan.