Jag tror många av oss som någon gång tagits omhand av akuten känner en evig tacksamhet, en evig kärlek, där varje besök efter det känns lite som att komma hem.
Så är det i alla fall för mig. Jag har tagits omhand där flera gånger, min kärlek är urstark, utan tvekan evig.
När jag och kollega Gustavsson klev in på US-akuten för några veckor sedan, för reportaget ni kan läsa på sidorna 6-8 i dagens tidning, så var det som att kliva in i värmen. Som en eftermiddagsbjudning i advent hos familj eller vänner, när man kliver in i ljuset och värmen och känner "det är de här människorna som tar hand om mig om jag krisar".
Att befinna sig på botten, att inte kunna ta hand om sig själv, att vara beroende av hjälp från andra människor skapar tacksamhet, starka band och väldigt tydliga minnen.
Jag minns en dag, för 10-15 år sedan, när jag blev sjuk på jobbet. Jag var själv på avdelningen och bestämde mig för att på egen hand försöka ta mig till akuten. Märkligt att jag inte bad någon om hjälp, men det är också något som sjukdom och utsatthet skapar, i alla fall hos mig, att man vill klara så mycket som möjligt själv. Så jag gick från Corren till US, hängandes över cykelstyret och vinglandes St Larsgatan fram på ett sätt så jag hoppades att ingen skulle se mig.
I det läget, när livet handlar om att ta en sekund i taget, då är man väldigt liten.
Jag minns hur jag kämpade med att låsa cykeln utanför akuten, hur jag fick komma in direkt och framför allt minns jag omhändertagandet. Inte för att det löste alla mina problem, inte för att det gjorde mig frisk, utan för att det var ett varmt, proffsigt omhändertagande när jag krisade som mest.
Kanske kan bara den som någon gång krälat där på botten förstå betydelsen av ett sådant omhändertagande.
När jag häromveckan kom till akuten, frisk och i tjänst, hade jag höga förväntningar på den nybyggda lokalen. Tyvärr blev jag besviken. Modernt och fräscht, absolut, men oj så trångt. Som en lång fullpackad korridor med ambulansintaget i ena änden.
Är det verkligen så svårt att bygga sjukhus?
Bygget av nya Karolinska i Solna har ju fått det att framstå som den svåraste saken i världen och den känslan förstärktes under timmarna på US-akuten.
Jag diskuterade saken med läkarchefen Andreas Rönnersten och han framhöll just den avlånga formen som nya US-akutens största problem.
Han sa:
– På en rektangulär eller rund akutmottagning kan man samverka bättre. Man hör och ser varandra så man kan hjälpas åt. Det gör vi inte här. Så när vi flyttade hit var vi tvungna att bemanna upp när vi inte längre kunde sträcka ut en hand till varandra mellan teamen. Sen har vi problem med sekretess och integritet därför att patienter och personal är så nära varandra att man ser och hör varandra lite mer än vad som alltid är bra. Delvis är det priset man får betala för att bra kunna övervaka patienter.
På frågan om det är svårt att bygga sjukhus svarade Rönnersten:
– Svårigheten ligger delvis i att många verksamheter ska samsas om samma byggnad, och då blir det kompromisser. Där man har kunnat bygga akutkliniker som är konstruerade enbart utifrån akutklinikens behov har resultatet blivit ett annat. Sen tror jag att det utomlands finns en större vana att bygga akutkliniker enligt moderna principer än vad vi har i Sverige, vi bygger nog inte tillräckligt många akutmottagningar här för att det ska finnas rutin och kompetens på samma sätt.
Att jobba på akuten, att ständigt planera och prioritera om, kräver definitivt en viss sorts personlighet. Bara den som kan hitta lusten i förändring och oförutsedda händelser kan trivas där.
Skulle jag arbeta inom vården skulle jag troligen älska att jobba på akuten. Aldrig är vården så direkt, resultaten så tydliga, som där. Visst kan det bli väntan i många timmar, men det är ändå ingenting jämfört med att utredas i månader och år som vården så ofta handlar om.
Vården är full av hjältar – på akuten finns de för oss när nöden är som störst.