Vattnet ligger som en klar spegel och inte ett grönt löv rör sig. Ändå syns det liksom i luften att något har förändrats. Allt känns lite tydligare, lite krispigare på något sätt. Morgontemperaturen har tappat tio steg på bara några dagar. 13 grader, det är inte mycket att komma med i mitten av augusti. Plötsligt blir man daggvåt om tårna på väg ner till bryggan. Att äta frukost på nocken, dinglandes med fötterna över vattenytan lockar inte lika mycket längre.
Vilken underbar sommar vi haft! Grillkvällar till långt fram på småtimmarna, knappt utan att behöva kofta över klänningen. Jag hade laddat med våtdräkt till simturerna, men den har jag bara krånglat mig i en gång. 24 grader i Vättern är minsann inte vanligt.
Jag har njutit varje stund och in i höstmörkret tar jag med mig fina minnen:
l Övernattningen i Hästholmen i goda vänners gigantiska motorbåt, med efterföljande resa hem till Motala. Jag satt i fören och mindes att det var precis så jag levde mina barndomssomrar, med enda skillnaden att båten var mindre och hade segel.
l Vårt årliga besök på teatern i Medevi Brunn.
l Svettiga dagar i Stockholm. Vi trotsade de 30 graderna, tog en båt till Djurgården, gick på Skansen och strosade sedan utmed Strandvägen hemåt i kvällen.
l Lyckan när 4-åringen upptäckte att han vågar flyta med armpuffar och glädjen när 2-åringen drog upp en egen abborre.
Men allra mest tar jag med mig de ljumma kvällsbaden. En kompis beskrev det som att ”det är så varmt att det känns som att få en mjuk kram”.
Men nu är det som sagt kyligare. För mig kom förändringen den 14 augusti. För första gången på länge krävdes tjock tröja. Jag öppnade till och med strumplådan, men stängde den igen. Vi är ju ändå mitt i sensommaren.
Visst saknar jag hettan, men hösten är speciell. Inspirerande. Jag blir sugen på att baka, fixa inomhus. Tända ljus.
Snart kommer ruskvädret med stormar och regn. Det är minst lika underbart som 30 grader och sol. Och det menar jag faktiskt.