Jag flyttade till Linköping för 20 år sen. Efter en uppväxt full av flyttar kors och tvärs över världen kändes det fint att slå sig ner ett tag, i en stad som jag snabbt blev förtjust i. Och det har hänt massor på 20 år. Kommer ni ihåg öltälten som dök upp på Stora Torget när det var Linköpingsfestival? Nu är ju Stora Torget fullt hela sommaren och Stadsfesten är en enorm folkfest med ett härligt myller på gatorna.
Att jobba på lokaltidning är att leva i någon slags kärleksrelation till städerna där vi finns. Som en syskonrelation, ungefär. Den lokala journalistiken hämtar sin näring ur ett kärleksfullt, ibland irriterat och aggressivt, engagemang för staden, regionen och dess invånare. Vi bara måste rapportera, granska, analysera och kommentera. Vare sig det handlar om hål i gatan, gjorda mål för LFC eller årsredovisningar för kommunala bolag vill vi vara där och peta. Vi kan helt enkelt inte låta bli. Vi får inte låta bli. Journalistiken har en central roll att granska, det är ett slags garant för demokrati. Tillbaka får vi kärlek. Och en del skäll, förstås. Vi upplyser och oroar, underhåller och retar gallfeber på folk. Nog är det ett passionerat och engagerat förhållande.
Men hur blir det i framtiden? Många av dagens unga växer upp utan papperstidning. De tar del av våra nyheter i mobilappen istället, men får också sin information från en massa andra ställen. Hur blir det med den relationen, mellan framtidens mediekonsumenter, staden och lokaljournalistiken? Kommer den att vara lika hängiven och stormig?
Jag tror inte att den passionerade relationen egentligen är beroende av vilken mediekanal vi finns i. Massor av våra artiklar delas, kommenteras, hyllas och sågas på nätet. Engagemanget är tydligt, både på våra egna forum och på sociala medier. Faktiskt är det så att vi nu tydligare än någonsin kan se, i realtid, vad som engagerar och berör. Det är fantastisk feedback som förhoppningsvis bidrar till att vår journalistik blir än mer relevant och angelägen. Men samtidigt är det uppenbart att informationsbruset blir allt mer kompakt, att människors tid delas upp i allt mindre bitar och att det inte är självklart enkelt att nå fram i människors flöden.
En relation är inte statisk - särskilt inte en stormig kärleksrelation. Passion kan plana ut och självdö. Kärlek (och bannor) måste förtjänas, den kan inte leva på gamla meriter. Där har vi en grundläggande utmaning för den lokala journalistiken, att fortsätta vara relevant, att fortsätta förtjäna engagemang från staden, regionen och medborgarna.
Det vill jag sikta på. Att oavsett om Corren är en tidning, en mobilapp, en tv-kanal, eller kanske i framtiden en applikation direkt i folks glasögon eller på uppkopplade kylskåp, så vill vi för allt i världen inte tappa passionen. För vår del kommer vi inte sluta att gräva i allt möjligt här i stan, här i Östergötland. Vi kan helt enkelt – får - inte låta bli.