Det finns något väldigt vackert med traditionell media, som tidningar. Eller tablå-tv. Eller tablå-radio. Det där att man inte har bestämt själv vad som ska serveras, utan någon annan har gjort det valet åt en. Själv älskar jag att lyssna på radio i bilen och bli sådär översköljd av sådant jag inte hade en aning om att jag ville veta.
Som häromdagen, då jag satt och slölyssnade på det eminenta programmet Kritiken i P1 och det handlade om situationen för japanska frilansande teaterkritiker. Jag vet, det är väldigt kulturnördigt att gå igång på sådant, men det var faktiskt väldigt intressant. Det visar sig nämligen att det är ett tufft liv att vara just frilansande teaterkritiker i Japan. Eftersom teaterbiljetterna är dyra, och frilansarna måste fixa pressbiljetter själva, så vågar de inte skriva för negativt om teaterföreställningarna. För om en föreställning får negativ kritik, då får inte frilansaren någon biljett till nästa föreställning.
Det där kan man ju knappast kalla gynnsamma villkor för fri press och kulturkritik. Men fortsättningen av resonemanget från den intervjuade japanska teaterkritikern var riktigt intressant: han menar att de kommersiella teaterföreställningarna främst bygger på affischnamn, och dessa är ofta unga tv-stjärnor, inte professionellt utbildade skådespelare. De här unga stjärnorna är inte alls intresserade av att bli kritiserade. Och föreställningarna säljer bra ändå, utan recensioner i media.
Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att unga tv-stjärnor inte vill bli kritiserade. När man inte har utbildning, förankring och erfarenhet är det så klart hårt att få negativa recensioner. För det är något som utmärker proffsen, både inom kulturen, näringslivet och politiken: de vet att kritik ingår i spelets regler. De vet att kritik är en del av ett demokratiskt samhälle. Även om det svider så accepterar de negativ publicitet. Den attityden är värd respekt.
I förra veckan bröt Telia Sonera ett annonssamarbete med Svenska Dagbladet. Det är inte helt fastlagt varför, eftersom Telia Sonera inte har valt att kommentera varför de har brutit samarbetet med SvD. Men det är märkligt att det händer samtidigt som SvD-journalisten Patricia Hedelius släpper boken ”Telia – Alliansregeringen och korruptionen”. Hedelius har också skrivit artiklar om Telia och korruptionsskandalen på SvD Näringsliv.
Det står så klart ett företag fritt att bestämma över sin marknadsföring. Telia Sonera har naturligtvis rätt att bryta vilka samarbeten som helst. För Svenska Dagbladet är det avbrutna samarbetet ett bakslag, samtidigt som tidningen har varit oerhört tydlig med att det inte spelar någon som helst roll, granskningarna fortsätter ändå.
Själv kan jag inte låta bli att tänka på de unga japanska tv-stjärnorna som inte vill ha negativa recensioner. Det finns något bortskämt och oprofessionellt över Telia Soneras agerande. Det hade varit en sak om artiklarna hade varit tendentiösa eller svagt underbyggda, eller om företaget inte hade fått komma till tals. Men nu handlar detta om seriös, granskande journalistik, något som varje kulturutövare, politiker eller näringslivstopp måste förhålla sig till.
Jag vet, ibland kan drevet gå i spinn. Medias dom kan bli omänskligt hård i vissa lägen. Alla recensioner är inte helt och hållet genomarbetade, alla granskningar är inte alltid vattentäta. Journalister är inte felfria. Men jag tror att demokratin naggas i kanten i ett samhälle där makthavare inte har lust att gå med på spelreglerna och beter sig som bortskämda tonåringar som får chansen att stå på scen.