Det är intressant när man jobbar på tidning. Varje år händer exakt samma sak: det blir påsk. Och redaktionen sliter sitt hår för att komma på något nytt, fräscht och intressant att skriva om påsken. Det är faktiskt inte så lätt. Jämfört med julen till exempel, då kan man skriva om årets julklapp, miljösmarta julbord, ensamhet, givmildhet, julpynt, julkonserter, julfilmer… Listan är oändlig. Sen kan man i och för sig ifrågasätta om det jag räknade upp är nytt, fräscht och intressant. Men ändå, vi gör det och det hör till.
Men påsken är liksom konturlös, som en kollektiv vit fläck när det gäller högtider. Midsommar? Den har vi svenskar ju stenkoll på. Sill, nubbe, midsommarstång och vädernoja. Valborg? Inga problem: brasa, vårtal och manskör. Och så jul och nyår förstås, tydliga högtider med en massa gemensamma förväntningar och traditioner, på gott och ont.
I veckan publicerade vi i Corren en artikel som handlade om att religiositeten i världen minskar. Ett internationellt opinionsinstitut, Win-Gallup International, har med hjälp av intervjuer med 50 000 personer runt om i världen kartlagt hur det står till med tro och religiositet. Inte oväntat är Sverige ett av de mest sekulariserade länderna i världen, 85 procent av svenskarna uppger sig vara icke-troende. Mycket pekar på att det är en trend över hela världen: andelen personer som beskriver sig som religiösa minskar, även i länder med stark religiös tradition som till exempel Irland och USA.
Jag är helt övertygad om att sekulariseringen och den anonyma påskhögtiden hör ihop. För den kristna kyrkan är påsken den viktigaste under kyrkoåret och påskens firande har historiskt varit starkt förknippat med kyrkan. När sambandet luckras upp är det ju inte så konstigt att själva högtiden blir lite diffus.
Själv är jag uppvuxen i en kristen familj och kyrkan var en naturlig del av livet. Och inte bara kyrkan, utan framförallt det ständiga samtalet om Gud. Om Jesus, om livet efter detta. Om förlåtelse och synd, om evighet och Bibeln. För oss var det lika naturligt att prata om Gud som att prata om vad vi skulle äta till kvällsmat. Påsken var en central högtid som kretsade kring det kristna budskapet, även om vi också drack must och gömde påskägg.
Jag är mycket tacksam över att bo i ett av världens mest sekulariserade länder med den individuella frihet som följer. Och som vuxen har min relation till kristen tro förändrats. Men eftersom de stora frågorna om tillvaron, meningen och döden är mycket mänskliga – och i mina ögon intressanta – så är det trist om sekulariseringen i sig skapar en kulturell och språklig fattigdom.
Jag brukar ofta ta initiativ till samtal om existentiella frågor, eftersom det intresserar mig. Det börjar ofta trevande. ”Va, vad jag tror på?”, ”Varför vill du veta?”, ”Hm, det har jag inte funderat över på länge” är vanliga reaktioner. Men under ytan, bortom den första trevande nervositeten, finns så mycket att upptäcka. Oavsett trostillhörighet visar sig många svenskar vara som påskägg. En hemlig, lite hård yta som gömmer en massa godis. Trots vår internationellt sett extremt sekulära kultur så lever de stora frågorna om livet och döden, men i det fördolda.
Så oavsett hur du firar din påsk och oavsett vad du tror på, vill jag önska dig som läser en riktigt glad påskhelg. Som förhoppningsvis inte bara handlar om hetsätning av godis, utan också om det som ger just ditt liv substans, djup och mening.