Smart och social av tv-spel

Många vuxna bär på en instinktiv motvilja mot tv-spel. På grund av okunskap och ointresse svartmålas en kulturform som gör barn smarta, trygga och sociala.

Super Mario. Tv-spel har oförtjänt dåligt rykte. Barn vinner en massa på att spela.

Super Mario. Tv-spel har oförtjänt dåligt rykte. Barn vinner en massa på att spela.

Foto: Uncredited

Annas krönika2015-02-21 03:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I helgen är det dags för en av årets absoluta höjdpunkter, i alla fall enligt min tonårsdotter. NärCon Vinter går av stapeln på Anders Ljungstedts gymnasium och i SAAB Arena. Över 3000 personer samlas i Linköping kring sina gemensamma intressen: tv-spel och popkultur.

NärCon kan vara lite svårt att förklara för den som inte är insatt, dottern och sonen fick lägga ganska mycket tid på det när de ville gå på NärCon på Linköpings universitet i somras. Man kan säga att det är en festival med artister, tävlingar, tv-spelsturneringar, workshops och föredrag som vänder sig till människor som älskar modern popkultur i allmänhet, och japansk popkultur i synnerhet.

Jag kommer aldrig att glömma den varma, sena sommarkvällen då vi hämtade upp dottern på universitetet efter hennes första konvent. Ögonen som glödde, kinderna röda av dansen framför scenen där Dunderpatrullen hade hållit hov. Hennes lycka över att ha hittat ett sammanhang, tusentals andra som precis som hon älskar tv-serien Äventyrsdags, Nintendo-spel och mangaserier.

En viktig del av den här subkulturen är spel i alla dess former, i synnerhet dataspel och tv-spel. Mina barn, som många andra, har ägnat massor av timmar under uppväxten med att spela. Först Kalle Kunskap, enkla kunskapsspel på datorn, sedan Mario-spel på Wii-konsolen. Nu är det alla slags spel, äventyrsspel, strategispel, plattformsspel. Min erfarenhet, baserad på ett ytterst begränsat urval (mina barn) säger mig att barn blir smarta och sociala av att spela tv-spel. Precis som lek, idrott, musik, böcker och filmer stimulerar spelen barnens fantasi, deras förmåga att samarbeta och att lösa problem. Jag tror att de flesta barn blir trygga och disciplinerade av att hantera upprepade misslyckanden i en kontrollerad miljö, man kan nämligen inte avancera i ett spel utan att lära sig misslyckas om och om igen. Och precis som allt annat i livet är det viktigt att inte bara ägna sig åt en enda sak, så det är fullständigt självklart att barn behöver göra annat också än att bara sitta vid spelkonsolen.

När jag pratar med andra föräldrar eller mor- och farföräldrar blir jag varse att många vuxna fortfarande bär på en djup skepticism när det kommer till tv-spel. Trots att forskning visar att spelande både ökar hjärnans storlek och stimulerar problemlösning och strategiskt tänkande, ses spelkulturen som något man ska vara misstänksam mot och hela tiden begränsa. Många föräldrar kämpar med regler om skärmtid och spelförbud, istället för att vara delaktiga och lära sig något av barnens intressen. Okunskap och ointresse ligger till grund för ett ständigt svartmålande av den rika och mångfacetterade kultur som tv-spelen ingår i.

Jag är stolt över att vara mamma till gamers (det är så spelare refererar till sig själva). Jag blir lycklig för deras skull när jag ser hur de hittar sitt sammanhang och en helt ny och generös social kontaktyta genom spelandet. Jag är också stolt över att det finns ideella krafter i Linköping som ordnar ett seriöst och kvalitativt evenemang, med tydlig information till föräldrar och nolltolerans mot alkohol och droger. Det är inte många andra kulturformer som lyckas med den bedriften och de publiksiffrorna.

Om jag hade varit tonåring själv skulle jag definitivt vilja vara en gamer och gå på konvent i blått hår och egensydda kläder.

Läs mer om