Har du ett konto på Facebook? Om ja, vad skulle du säga om att jag publicerar ett inlägg på din sida där jag skriver att östgötar är lata, falska och odugliga? Skulle du låta det stå kvar? Förmodligen inte. Men har du inte då kränkt min yttrandefrihet?
Yttrandefrihet är en fråga som engagerar, inte minst i ljuset av terrorattentaten i Paris. Rätten att uttrycka sig fritt är en demokratisk grundpelare med ett starkt grundlagsskydd. Men i en publicistisk kontext är det en komplex fråga.
Så gott som varje dag har jag och mina kollegor samtal med läsare och användare som hävdar att Corren inte står för yttrandefrihet. ”Censur!” ropar de och hänvisar till borttagna kommentarer på Corren.se, eller insändare till tidningen som inte kom in. Vissa av dem har jag långtgående diskussioner med, och andemeningen är ofta densamma: man får inte alls säga vad man tycker. ”Hur kan ni på Corren hävda att ni står för yttrandefrihet när ni inte publicerar allt?” undrar man. Och ”hur kan ni påstå att ni vill ha ett öppet debattklimat, när det är uppenbart att ni bara tar in åsikter som stämmer överens med era egna?”.
Men om vi återgår till exemplet ovan med Facebook: man måste ju få tycka att östgötar är lata och odugliga. Men för den skull har man ingen rätt att publicera det var som helst. Yttrandefriheten innebär inte att man per automatik kan få sin åsikt publicerad i Corren. Vi som redaktion och ytterst jag som ansvarig utgivare har ett ansvar för vad vi publicerar. Innehållet i Corren lyder under både svensk lag och branschens pressetiska regler. Vi får inte hetsa mot folkgrupper, förtala och kränka enskilda individer, fara med osanning. Så kommentarer, insändare och debattartiklar som innehåller sådant tar vi inte in. Detta tror jag att de flesta förstår och accepterar.
Men sen finns det gråzoner. Integrations- och invandringspolitik är den hetaste potatisen. Läsare och användare som är öppet kritiska mot invandring tillhör dem som oftast hävdar att vi censurerar dem. Så, gör vi det?
Svaret är nej. Vem som helst som läser igenom våra kommentarsfält eller insändarsidor kan snabbt konstatera att vi visst publicerar texter som är kritiska till invandring eller närliggande frågor, som till exempel EU-migranternas situation.
Kommentarstråden till min egen krönika förra veckan, om vårt gemensamma ansvar för tiggarna, innehåller till 80 procent kommentarer som vidhåller att vi i Sverige inte har något som helst ansvar, att gemensamma pengar ska läggas på andra grupper, att tiggarna är för många. Det är helt enkelt en myt att det inte förs en öppen debatt om dessa frågor i Correns mediekanaler.
Men det finns en viktig och grundläggande aspekt som har att göra med kvalitet. En öppen debatt behöver inte vara en bra debatt. Bara för att man tycker något, betyder det inte att åsikten är underbyggd och välformulerad. Och här kommer Correns publicistiska hållning in. För den debatt vi vill föra ska innehålla någorlunda underbyggda argument och leda diskussionen framåt. Det ska finnas ett allmänintresse, helst också en poäng. De flesta av inläggen som inte publiceras är just dåligt underbyggda, fulla av svepande anklagelser mot grupper av människor och antydningar som inte kan beläggas. Tonen i kommentarer som vi tar bort är ofta hotfull och kränkande. De rimmar inte med det som vi menar är en bra debatt. Naturligtvis är inte alla människor ense om vad som är en bra debatt, och ibland har vi själva svårt med gränsdragningar. Vi måste också vara öppna för att diskutera kvalitén på debatten tillsammans med er läsare.
Så innebär yttrandefriheten att man får säga precis vad man vill? Ja, inom lagens gränser. Men inte per automatik i Corren.