För några år sedan hade vi en diskussion i familjen om när man egentligen är gammal nog för att få en egen smartmobil. Våra barn gick i låg- och mellanstadiet och flera av klasskompisarna hade börjat komma till skolan med egna iPhones. Det här var på den tiden då en egen iPhone fortfarande sågs som någon slags statusmarkör, så nog var både jag och maken lite förvånade över att det var något som barn plötsligt skulle ha. ”Men mamma, hur gammal var du när du fick din första smartphone?” frågade sonen, i hopp om att kanske få ett svar som skulle stärka hans rättigheter. Han hade ju inte räknat med att svaret skulle bli 37.
Det var ju faktiskt inte så länge sedan ingen hade en egen smartmobil. Folk hade inte ens en mobiltelefon. Nuförtiden undrar man ju hur samhället över huvud taget fungerade, när man inte kunde förvänta sig att alla skulle vara uppkopplade i princip dygnet runt. Konstigt nog så måste saker ha fungerat. Men det är anmärkningsvärt hur fort vi har vant oss vid internet i fickan.
Carina Glennings fina reportage om tre människor som har valt bort mobiltelefon har väckt mycket reaktioner. Inte minst verkar många känna igen sig i frustrationen över att mobiltelefonerna tar för stort utrymme och gör så att folk blir mindre närvarande. Jag känner själv igen mig i det. Dålig mobilhyfs på jobbmöten gör mig irriterad, precis som när folk helt plötsligt sitter med sina mobiler mitt i middagen. Känslan av att bli bortprioriterad för en telefon är faktiskt nedslående.
Samtidigt ska jag villigt erkänna att jag har älskat smartphones från första ögonkastet. Min första smartmobil kallades för mitt fjärde barn av familjen. För mig har livet blivit rikare, enklare och roligare med internet i fickan. Jag kan inte tänka mig en återgång till ett liv utan konstant uppkoppling. Men – skärmtiden är ett problem.
Lösningen kanske inte är mindre teknik, utan mer. Jag läste nyligen ett intressant blogginlägg av bloggaren och journalisten Fredrik Wass på Resumé, där han pekade på ett mycket intressant fenomen. Nästa stora uppsnackade pryl är ju smartklockan. Intresset för Apples nya Watch är gigantiskt, så stort att Apple inte kan leverera klockor till alla som har förhandsbeställt. Klockan är egentligen en liten dator på handleden, kopplad till mobiltelefonen. Apple själva tror att klockan kommer att bli en succé, större än smartmobil och surfplatta. Det återstår naturligtvis att se och recensionerna av smartklockan innehåller en hel del ris. Men Fredrik Wass gör en spännande spaning: det kan vara så att smartklockan fyller ett mänskligt behov, nämligen av större närvaro och mindre skärmtid.
Hur då? Är det inte bara ytterligare en skärm som stjäl uppmärksamhet? Det är inte säkert. På smarta klockor kan man följa flödet i sin mailbox – men man kan ju inte svara på samma sätt när det inte finns några vettiga tangenter. Man kan visserligen få notiser från Facebook – men det är svårare att interagera. Och ingen blir ju särskilt sugen på att gå och stirra in i en minimal skärm i timtal.
Flera amerikanska teknikbloggare vittnar om att det är just så: med en smartklocka får man sina uppdateringar, men incitamentet till att agera direkt på dem försvinner. Resultatet blir att mobiltelefonen får ligga, en snabb koll på klockan räcker, och man blir mer närvarande. Den totala skärmtiden minskar, uppmärksamheten i nuet ökar.
Det återstår som sagt att se hur marknaden för smarta klockor och andra uppkopplade prylar utvecklar sig, men teknik som fyller våra behov vinner alltid i längden. Behov av gemenskap, bekräftelse, koll, underhållning. Men också av närvaro och möjlighet att njuta av nuet.