I tisdags skedde ett brutalt mord i Vasastan i Linköping. Det har nog inte undgått någon. En ung man misshandlad till döds. Källor inom polisen säger till Corren att mordet kan vara gängrelaterat. Polisen har inte velat bekräfta detta officiellt och hänvisar till förundersökningssekretess.
Samtidigt är mordet på en 18-årig man i Skäggetorp i augusti fortfarande ouppklarat, ett mord som polisen däremot tidigt bekräftade vara gängrelaterat. Två mord på åtta månader, i Linköping.
Vår berättelse om de kriminella gängen och vår uppmärksammade kampanj #Sägifrån, som vi påbörjade för ett år sedan, är en berättelse om en delad stad. Den stora, synliga delen som är hyfsat välmående, där frågan om simhallens placering är en riktigt het politisk potatis. Den andra delen målas i helt andra färger, den handlar om unga människor som mister livet i en spiral av kriminalitet och våld. Det är nästan svårt att begripa att det handlar om samma stad.
I vår intervju idag med polisområdeschefen Robert Wallén påpekar han att han inte vill peka ut områden som Ryd, Skäggetorp och Berga. ”Det är ju så att de flesta, oavsett var de bor, är vanliga hederliga människor som vill sköta sig och vara bra medborgare”, säger han. Det är ett perspektiv som vi måste ha med oss i berättelsen om den delade staden. Vi riskerar annars att skapa en berättelse som inte är sann och som alienerar människor. Corren som mediekanal har ett oerhört ansvar när det gäller detta, ett ansvar som vi måste ta.
Samtidigt är det oacceptabelt att två unga människor har mist livet i brutala våldsdåd inom loppet av åtta månader. Det vi har berättat om utpressning, om hot och våld och trakasserier, är sanna berättelser som vi måste ta på allvar och vi kan aldrig acceptera de kriminella gängens metoder.
Vi skrev nyligen om en ny undersökning vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, som visar att Linköping är Sveriges näst mest segregerade stad, efter Södertälje. Correns ledarskribent Maria Björk Hummelgren påpekade i en ledartext i gårdagens tidning att segregation i sig inte behöver vara något negativt. Däremot är det när människor blir fastlåsta i sin tillvaro och sin bostadssituation som problem skapas. Maktlöshet och utanförskap är de grundläggande problemen. Och Robert Wallén är tydlig i sin analys: gängkriminaliteten föds och närs av socialt utanförskap. Det är därför vi måste fortsätta att berätta om den delade staden. Det är därför vi måste agera på så många nivåer för att komma åt utanförskapet innan det har hunnit slå rot och blomma ut i våld.
Förra året under #Sägifrån-kampanjen delade vi ut pins till makthavare, politiker och medborgare som ville vara med och ta ställning mot den organiserade brottsligheten. Det blev en tydlig markering som gav eko ända upp till Sveriges högsta politiska nivåer. Förhoppningsvis kan det resultera i nya lagar som försvårar för kriminella gäng att bedriva sin verksamhet. Men i grunden handlar ju detta ganska lite om att sätta på en pin på kavajslaget och med ord markera att våld och hot är oacceptabelt i ett öppet samhälle. Det handlar om att gå från politisk apati till att samla alla tänkbara goda krafter till målmedveten, konsekvent, uthållig handling.
Berättelsen om den delade staden är inte svartvit och rollfördelningen är inte entydig. Människor är både självständiga, ansvariga förövare och offer, samtidigt. Det är en svår berättelse med många infallsvinklar. Komplexiteten är uttröttande och kan så lätt leda till osäkerhet, ointresse och håglöshet.
Därför lyfter vi detta igen. Vi måste fortsätta att säga ifrån. Med kraft mot de kriminella gängens metoder. Men också mot politisk maktlöshet och kollektiv apati.