Min yngste son är extremt intresserad av historia. Och jag menar, verkligen extremt. När han var sex år gammal kunde han recitera hela Sveriges regentlängd, från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf. Hans önskelistor till jular och födelsedagar har innehållit allt från kråsskjortor till gåspennor och pottskåp. Kylskåpet hemma var länge översållat av teckningar som föreställde Gustav II Adolf eller Axel Oxenstierna.
För några år sedan bildade han Slottsklubben (där ingår jag, maken och han själv), vi ägnar oss åt att besöka slott och museer. Förutom Livrustkammaren och Vasamuseet har vi varit på Ekenäs slott (flera gånger), Vadstena slott, Bjärka-Säby, Löfstad. Gamla Linköping är en storfavorit, precis som Slotts- och Domkyrkomuseet och Flygvapenmuseet. Jag får nog erkänna att jag inte alltid är den mest entusiastiska medlemmen i Slottsklubben, varma sommardagar ter sig en picknick på stranden mer lockande än att vandra runt i dragiga slott. Men med tiden har jag förstått att sonens intresse faktiskt är berikande även för mig. Bara det att jag numera kan skilja på Johan III och Erik XIV. Eller att jag vet hur man färgade kläder på medeltiden.
En regnig dag i somras var det dags för ett besök på Garnisonsmuseet. Och nog är det litet slitet, men spännande och charmigt. Bland uniformer, konstiga vapen och en massa gamla medicinpryttlar växer historien fram om Linköping som militärstad. Det är slående vilken förändring Linköping har gått igenom, från att vara militär huvudort till att bli helt dominerad av det civila.
För den som vill lyfta tanken och blicken handlar det inte bara om Linköpings militära historia, utan också om hur vi har sett och ser på oss själva. Hur vi ser på Sverige. Är vi små och utsatta, i behov av starkt försvar? Eller viktiga och därmed okränkbara? Till stor del är det vår syn på oss själva som omformuleras nu, i debatten om försvaret. När Putin vapenskramlar i Ryssland och vårt luftrum kränks blir frågan brännande aktuell.
Därför är det ju rent av tragiskt att hela Garnisonsmuseets framtid är hotad. Som vi skrev i förra veckan har den ideella förening som driver museet tappat lusten. Inte så konstigt när kommunen och länsstyrelsen fastnat i en tvist om flytt av museet till Valla/Gamla Linköping. Det är klart att museet skulle kunna locka betydligt fler besökare och komma mycket mer till sin rätt i närheten av friluftsmuseet. Flytten skulle kunna skapa ett nytt engagemang kring museet och vår militära historia. Istället säger Länsstyrelsen nej, och engagemang och ideella krafter mals ner i segdragen byråkrati.
Det fina med Slottsklubben är att jag fått mer insikt och förståelse för hur folk levde här förr. Hur det var att trampa samma mark som jag själv nu går på, med eller utan militärkängor. Det var kallare inomhus på vintrarna, hårt fysiskt jobb för de flesta och djupa klassklyftor. Empatin för dem som gått före växer när man får lära sig mer. Men kunskap om historien hjälper oss också att sätta vår nutid i ett sammanhang. Och det vore ju inte klokt om Garnisonsmuseet, som värnar Linköpings militära historia, skulle upphöra på grund av stelbent paragrafrytteri.