Jag har alltid varit väldigt förtjust i skägg. Gärna stora, välvårdade skägg med mycket volym. Om jag vore man (och hade den ansiktsbehåring som krävs) så kan jag lova att jag hade satsat på ett riktigt maffigt helskägg. Maken är snyggare än någonsin nu när det börjar dyka upp små vackra grå hårstrån i det svarta skägget. Skägg är helt enkelt jättefint, tycker jag.
Vurmen för skägg är jag inte ensam om. Till exempel finns sällskapet Bearded Villains, ett ”brödraskap” för skäggiga över hela världen. Brödraskapet står för tolerans och jämställdhet och arbetar mot mobbing, diskriminering och homofobi. Förra helgen blev den svenska grenen av brödraskapet en världsnyhet, men inte på grund av de välvårdade skäggen. När de stod och skulle fotograferas vid Brahehus ruiner vid Vättern, dök polisen upp i tron att de var IS-terrorister. Till saken hör att de hade med sig sin svarta Bearded Villains-flagga som, åtminstone på långt håll, går att missta för den ökända svarta IS-flaggan.
Det var ju så klart en dråplig situation som slutade i ett gott skratt. Och i Sverige är ju skägg fortfarande relativt oproblematiskt rent politiskt – som skäggig man är det troligare att förknippas med hipsterkultur än med radikal islam.
Jag har precis läst färdigt boken ”Den ovillige fundamentalisten” av Mohsin Hamid. En riktigt fin liten pärla till roman som handlar om en pakistanier i USA vars liv förändras efter attacken mot World Trade Center. Författarjaget slits mellan sina identiteter, den amerikanska, liberala, och den pakistanska, präglad av islam och tradition. Skägget blir en viktig symbolfråga. Ska han raka av sig skägget för att slippa fastna i utdragna kontroller på flygplatsen? Ska han raka av sig skägget av hänsyn till sina vänner i New York, de som är i sorg och chock efter att ha förlorat nära och kära i terrorattentatet? Eller ska han låta skägget fortsätta växa, precis som hans far och bröder gör?
Det handlar helt enkelt om vem som har rätt att bestämma vad ett fylligt skägg på en man med olivfärgad hy, egentligen står för. Författarjaget i boken tycker att det står för identitet, medan omvärlden (USA) menar att det står för fundamentalism.
Vi är som sagt inte där i Sverige, även om det finns flera vittnesmål från mörkhyade personer med skägg som tyder på att det inte är helt laddningsfritt här heller. Men inte alls lika laddat som en mycket mer omdebatterad företeelse, nämligen slöjan.
Expressen hade i veckan ett reportage om att allt fler egyptiska kvinnor väljer att avstå från att bära slöja. ”Jag hatade att ha hijab (slöja) till slut. Jag stod framför spegeln och kände att jag var en annan person än den som står där”, berättar Sara, en av de som intervjuas i reportaget. ”Gud är större än en liten tygbit på huvudet”, säger hon också och håller fast vid sin muslimska tro.
På samma sätt som författarjaget i boken vill ha kvar sitt skägg, för att det är en del av identiteten – så väljer Sara i Kairo att sluta bära slöja. Det är samma anledning: man känner inte igen sig annars. Det yttre måste hänga samman med det inre.
I ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle måste vi tillåta just detta, att det yttre och det inre får hänga samman. Och att individen, renrakad eller skäggig, slöjbärande eller inte, faktiskt har tolkningsföreträde och inte omvärlden. För annars låter vi fördomar grassera och misstänksamheten breda ut sig.
Jämställdhet och tolerans sitter i attityder, inte i kläder och ansiktsbehåring.