Den 27 mars åtalades tre män i 20-årsåldern vid Helsingborgs tingsrätt för misshandel. De misstänks för att den 24 januari ha attackerat sju EU-migranter, som sov i en minibuss på en parkering i Perstorp. En av migranterna misshandlades så illa att han fick frakturer i ländryggen.
Bakom denna torftiga nyhetsnotis finns en uppseendeväckande historia om främlingsfientlighet, misstänksamhet och ryktesspridning. Sveriges Radio sände den 25 mars ett reportage om detta, där reportern ansträngt sig för att ta reda på varför EU-migranterna blev misshandlade. Det visar sig att det under en tid gått rykten i Perstorp om att EU-migranterna skulle ha stulit en hund. Eller nej, minst tre hundar. Eller de ska i alla fall ha försökt stjäla en hund. Och jagat och skrämt gamla damer. Eller åtminstone försökt.
När reportern grävde vidare kunde hon konstatera att det hade kommit in en polisanmälan, en äldre dam som uppgivit att hon var ute och rastade sin hund, då två kvinnor kom fram mot henne på ett sådant sätt att hunden blev rädd och skällde. Det är de fakta som finns i polisanmälan.
Resten av historien är en sorglig inblick i hur rykten får fäste, sprids i ett samhälle och plötsligt finns det många som tror på dem. Och till slut finns det en liten kärna av människor som inte tvekar att ta till våld. På grund av ett rykte.
I veckan publicerade vi ett reportage om Ivan som sitter och tigger utanför en butik i Linköpingstrakten. Han uppger till Corren att han kontrolleras av två landsmän som tar hans pengar. Och han är inte ensam, berättar han. Polisen bekräftar uppgifterna till Corren. Det pågår tiggartraficking i länet.
”Vad var det vi sa!” är det en och annan som utropar, inte minst i våra kommentarsfält. Människor som under en längre tid har trott att tiggeriet är organiserat, kriminellt, och att EU-migranterna borde portas vid gränsen. Men vad grundar de sina åsikter på? Jo, rykten. Corren har lagt ner mycket möda på att ta reda på fakta. Att lägga pussel, hitta trovärdiga källor, finna tydliga fakta som går att bekräfta. Nu har vi lyckats få loss det, och det är självklart att vi publicerar det. Men det är en helt annan sak än att publicera artiklar som grundas på rykten och obekräftade uppgifter. Det är det som skiljer Corren från Facebook-grupper där Perstorpsbor hetsar mot EU-migranter och gör rykten till sanningar.
Gällande EU-migranterna i Östergötland är bilden tudelad: vi vet att det finns migranter som kommer hit på eget initiativ för att tjäna pengar till sin försörjning. Och samtidigt pågår kriminell aktivitet där dessa människor utnyttjas. Det är vad vi vet, det är vad vi publicerar. Vissa människor vill inte acceptera att det kan vara så. Att EU-migranter, precis som alla andra människor, kan vara både självständiga och utsatta, offer och förövare. Istället kräver man en enkel sanning, en svartvit världsbild där den egna gruppen alltid är överlägsen, aldrig är skyldig, alltid har rätten på sin sida. I den här strömningen finns också en stark konspiratorisk idé om att journalistiken är partisk och styrd. Att media medvetet väljer bort sådant som faktiskt är sant. Som en ung man som intervjuades i SR:s reportage om misshandeln i Perstorp. Han säger att han läste om misshandeln i tidningen. ”Men där nämndes ingenting om vad de hade gjort, bara det som ”vi” hade gjort”, säger han. Han syftar alltså på det förmodade hundstjälandet och jagandet av gamla damer. Han menar att tidningen aktivt förtigit något. Och att tiggare som stjäl hundar faktiskt får stå ut med att få tillbaka.
Det är skillnad på rykten och bekräftade uppgifter. Rykten avfärdar man om de inte bekräftar ens världsbild. Bekräftade uppgifter har tendens att utmana ens världsbild. Corren kommer att fortsätta med journalistik som är saklig, sann, relevant och utmanar det enkla och svartvita.