Min första arbetsdag det här året, min första som chefredaktör, fick jag skriva en krönika om yttrandefrihetens okränkbarhet, i chock efter terrordåden mot Charlie Hebdos redaktion i Paris. Och, tyvärr, var det inte den enda texten under året som har handlat om terrorism och hotet mot demokratin. 2015 är ett år präglat av global oro, flyktingströmmar, attacker mot det öppna samhället. Interna motsättningar och strider om hur Sverige ska hantera allt detta och den allt hetare frågan om hur vi behåller både stabil välfärd och human invandringspolitik.
Jag antar att det är fler föräldrar än jag som har försökt lugna oroliga barn under det gångna året. Barn som undrar vad IS är, hur många de är, hur mycket de kan ställa till med. Eller som frågar vad som händer med de flyktingar som inte får komma in i Sverige. Eller vad som skulle hända med oss, om det blev krig här.
Det är inte alldeles lätt att prata med barn om det som har hänt. Det är inte helt enkelt att ta in det själv, att hitta en egen hållbar världsbild, etik och trygghet när verkligheten är så komplex och oförutsägbar.
En sak jag brukar säga till mina barn är att vi som vill varandra väl, vi är alltid flest. Vi som vill leva i samförstånd och öppenhet, det är trots allt fortfarande vi som bestämmer i stora delar av Europa. Vi som tycker att medmänsklighet är kärnvärdet i tillvaron, vi är i majoritet.
Däremot kanske vi behöver visa det, manifestera det, mer och oftare. Det finns ett vackert uttryck som jag älskar, nämligen ”känsla av sammanhang”. Uttrycket myntades av sociologen Aaron Antonovsky och beskriver, mycket förenklat uttryckt, hur väl rustad en individ är för att hantera utmaningar och svårigheter. En stark känsla av sammanhang gör att människor bättre kan hantera motgångar. Jag ska inte gå in på de sociologiska detaljerna, jag har mest fastnat för det språkliga. ”Känsla av sammanhang” – visst låter det vackert, som något man längtar efter och vill sträva mot?
Känslan blev ytterst påtaglig i torsdags kväll, när Stora Torget – numera omdöpt till Kärlekens torg – fylldes av tusentals Linköpingsbor som samlades för att sjunga ”Stad i ljus” tillsammans med Musikhjälpen. Sjuksköterskestudenten Agnes Lundblad Karlsson är veckans, nej månadens hjälte som drog igång arrangemanget. Vackrare blir det inte. Med underbare operasångaren Richard Söderberg i spetsen tog vi alla på torget i för full hals, studenter och vanligt folk, gamla och unga. Vi var många som var märkbart rörda efteråt, inte minst Richard Söderberg själv. Och enligt uppgift var flera av Musikhjälpen-medarbetarna tagna av mastodontallsången, tydligen den mäktigaste manifestationen i Musikhjälpens historia.
Det var helt enkelt omöjligt att inte drabbas av en stark känsla av sammanhang. En känsla av att just detta, att tillsammans visa vad vi står för, är viktigt i just dessa tider när oron smyger sig på i världen runt omkring.
Det kanske kan tyckas naivt, att lägga den typen av värdering i en studentikos ploj i samband med ett haussat musikarrangemang. Men på riktigt – vi har inte råd att inte göra sådana här grejer. Det skapar just sammanhang och hopp och vi behöver det. För kampen för ett fortsatt öppet, tolerant och humant samhälle kan inte bara reduceras till individuella insatser eller politiska uppgörelser. Vi behöver visa varandra att ja, vi är flest. Och tillsammans har vi möjlighet att påverka vår samtid och framtid.
Jag önskar er alla en vacker, fridfull jul med stark känsla av sammanhang. Glöm inte bort att vi är flest.