Sedan något år tillbaka har jag och maken en ny rutin på fredagskvällarna. Istället för att sitta och halvslumra i soffan framför något mer eller mindre begåvat familjeprogram på tv, lyssnar vi på vinylskivor. Ofta har maken varit ute och köpt veckans fredagsvinylskiva på lunchen. Så sitter vi där i vår soffa, lyssnar och småpratar och lusläser texterna i konvolutet. Det låter säkert jättenördigt, men det är väldigt mysigt.
Vi har en uppdelning när det gäller vinylskivor, jag och maken. Han handlar och lyssnar. Jag bara lyssnar. Det passar oss båda utmärkt. Han är den som åker på skivmässor, går i second hand-butiker, köper skivor från Tyskland och England på E-bay. Jag däremot får spaghettiben så fort jag går in i en skivbutik, efter fem minuters bläddrande i skivbackar blir jag helt matt. Maken kan bläddra hur länge som helst så det får han gärna göra, utan mig.
Detta kan tyckas helt galet. Vi har ju Spotify och mängder av tekniska prylar för att lyssna på all världens musik, i princip gratis. Varför lägger man då en massa tid och pengar på att jaga runt på en originalpress av Surf’s up med Beach boys? Det verkar ju knappast rationellt. Men vi människor är ju inte rationella rakt igenom. Vi agerar utifrån så många komplexa behov som är svåra att ta på, som har att göra med identitet, känsla, njutning. Jag skulle aldrig välja bort Spotify och känslan av tillgång, men det är en helt annan sak med vinylskivorna. De är vackra. De är speciellt utvalda, uppletade med omsorg. De är våra.
Idag är det Record Store day, de oberoende skivaffärernas dag som firas över hela världen. För dessa butiker har de senaste tio åren varit extremt tuffa, de flesta har lagt ner. I slutet av 90-talet fanns det runt tio skivaffärer i Linköping, idag finns det två renodlade skivbutiker. Det säger något om hur konsumtion av musik har förändrats i och med digitaliseringen. Samtidigt, just nu, växer vinylförsäljningen globalt. Allt fler artister väljer att ge ut sin musik streamad – och på vinyl. Maken berättar att han ser allt fler unga tjejer stå och bläddra i backarna inne på vinylbutikerna i Stockholm. På nätauktioner går vissa skivor för tusentals kronor. Vem hade kunnat tro det, i början av 90-talet då massor av folk slängde ut sina vinylspelare och helhjärtat gick över till CD?
Det finns en tydlig parallell till dagstidningsbranschen. Med tanke på hur enormt mycket information som finns online, helt gratis, är det konstigt att dagstidningarna på papper fortfarande är så starka. Enligt den stora undersökningen Svenskarna och internet, som ges ut varje år av Stiftelsen för internetinfrastruktur, så läser 44 procent av svenskarna dagstidningar enbart på papper. Fortfarande. Endast tio procent läser dagstidningsnyheter enbart på nätet, 32 procent läser både papper och webb. För kvällspressen är siffrorna radikalt annorlunda: endast tio procent läser enbart papperstidning, medan 34 procent endast läser kvällstidningar på nätet.
Jag tror att det är lite som med vinylskivorna. Det handlar om känslan av morgontidning till kaffet, om vanor och rutiner. Men också om att känna sig informerad och ha koll. Om att vara del av samhället och det gemensamma. Missförstå mig rätt: det går absolut att uppnå en känsla av koll även på nätet. Men det kräver en del engagemang och kunskap, som är ojämnt fördelad mellan generationerna. Att veta var man ska leta, att vara duktig på att hitta. Det är svårare att skapa sig överblick och sammanfattning, om man inte är uppvuxen med en smartphone i fickan.
Det finns nog en och annan som bittert ångrar att man slängde ut både vinylspelare och fantastiska skivsamlingar i början av 90-talet. På samma sätt är det dumt att räkna ut tryckta medier. För vi människor är inte till hundra procent nyttomaximerande och rationella.