I veckans rapportering om planerna kring simhallen skrev vi att den nya anläggningen kommer att ha en 50-metersbassäng, en 25-metersbassäng och en hoppbassäng. Men inget äventyrsbad. Allt enligt ett beslut i kultur- och fritidsnämnden från 2013.
Jag läste artikeln hemma vid frukostbordet och berättade för mina barn. De kunde inte tro sina öron. Va? Inget äventyrsbad? Vad ska man då med en simhall till?
Jag kände likadant. Tänkte på alla simhallsbesök när barnen var små, hur äventyrsbadet med vågorna, strömmarna och rutschkanorna har gjort mer för mina barns vattenvana och lust till vattenlek än alla simskoletimmar tillsammans. Och jag kände att näe, det här är inte okej. Man kan inte bygga en ny simhall i landets femte största stad och bara slänga in motionsbassänger, det är inte klokt. Så gick jag runt och eldade upp mig, rasade inombords över den här hopplösa småstadsprovinsialismen, detta eviga småskurna småtänkande, detta träsk av lagomhet och ouppnådda drömmar.
Nu visade det sig ju att jag inte hade behövt bli så upprörd. Kommunalrådet Jakob Björneke lovar att det visst ska finnas ett äventyrsbad, det har blivit något slags begreppsförvirring. Tydligen kallas det inte äventyrsbad utan familjebad nuförtiden. ”Det är klart att linköpingsborna ska kunna åka rutschkana även i framtiden! Vi ska ju inte bygga något som är sämre än dagens simhall”, sa Björneke till Corren.
Tack för det. Ärligt talat är det väl det minsta man kan begära, att den nya simhallen inte ska vara sämre än den nuvarande. Så kom igen nu politiker, dumsnåla inte. Gör något kreativt, fräscht och roligt, ta chansen!
Jag märker att min syn på Linköping hela tiden pendlar mellan två lägen. Ibland kan jag inte låta bli att tänka att jag bor i en självgod, introspektiv håla. Till exempel häromsistens, när jag missade en sen buss en vardagkväll och var tvungen att vänta i city i en och en halv timme, och det fanns inte ett enda ställe där jag kunde gå in och ta ett glas under tiden. Hallå? Är det värdigt en storstad? Eller när jag träffar entreprenörer inom kultur, krog eller handel som sliter förgäves för att få sin verksamhet att flyga, som tvingas lägga ner och slå igen. Eller när jag tänker på alla begåvade linköpingsbor som sticker någon annanstans för att de inte ens tror att det är värt att försöka göra stordåd i hemstaden. Usch vad det är deprimerande.
Men så svänger pendeln. Nu när det börjar myllra av folk på uteserveringarna. När det står klart att Sveriges Radio lägger sitt jätteevenemang Musikhjälpen i Linköping i år, det är ju jättekul. När jag läser om allt som händer på Mjärdevi och universitetet. När vi lanserar Popkonsertbloggen på Corren.se och den fylls av en massa konsertrecensioner bara för att det finns ett riktigt stort och brett utbud. När kommunen berättar att det finns långt gångna planer på att verkligen göra Stångån tillgänglig för alla, med cykel- och promenadstråk längs med hela ån. Och så tänker jag att det inte är så dumt ändå, att bo i Linköping. Det är faktiskt en riktigt bra stad. Inte sådär jättestor, men ändå modern. Vacker, bekväm och full av människor med drivkraft och idéer. Nära till allt, inget som saknas. Det är en förmån att få bo här och låta barnen växa upp i en stad som Linköping.
Det är helt klart en fråga om perspektiv: antingen kan man stirra sig blind på det man inte har, eller så fokuserar man på det som faktiskt finns. Men det handlar också om att det politiska ledarskapet måste vara framsynt och våga tänka stort. Och inte idiotsnålar på sådana självklarheter som ett äventyrs... förlåt, familjebad i den nya simhallen.