Det har varit en mycket speciell vecka i Sverige. Terrorhotnivån höjdes av Säpo till historiskt hög nivå, fyra av fem, i onsdags eftermiddag. Jag såg säkerhetspolisens presskonferens med en egendomlig blandning av olika känslor: nervositet, overklighet, en viss spänning, klump i magen. Jag tror att många kände ungefär likadant. Vad är det som händer med vårt trygga land? Är vi naiva? Ska vi vara rädda nu?
Jag tror också att det var fler än jag som kände lättnad när den jagade terrormisstänkte greps av polisen i torsdags kväll. En liten utandning kunde höras över hela landet, även om myndigheterna påpekade att hotnivån fortsatt är hög. Och därför kvarstår frågan:
Ska vi vara rädda nu?
Att känna rädsla är mänskligt och naturligt. Rädslan ger oss handlingskraft, att fly eller försvara oss. Rädsla är en känsla som måste få finnas. Men som drivkraft är den rent av destruktiv.
I veckan har vi skrivit om Niklas Lind i Motala som pekats ut som den ökände Hagamannen. Envisa rykten hävdar att Hagamannen, som dömts till fängelse för våldtäkt och mordförsök och är villkorligt frigiven sedan i somras, har sin nya hemvist i Motala eller Vadstena.
Att rykten går på internet är svårt att förhindra. Men att hänga ut en oskyldig person med namn och adress är helt oacceptabelt. Niklas Lind berättar för Corren att folk har ringt på hans dörr för att sedan springa därifrån. Eller samlats i en klunga utanför huset och tittat ut honom när han varit på väg hem. Personer har stått och väntat på honom i trapphuset. ”Det är obehagligt, man vet ju inte för rätt som det är får några för sig att göra något. Det finns ju virrpannor och jag vill inte komma hem och någon hoppar på mig”, säger han i intervjun.
Hans oro är befogad. Den riktiga Hagamannen blev allvarligt misshandlad tidigare i år. Avskyn och rädslan för dömda sexualbrottslingar är stark. Men därifrån till att trakassera en person på det sätt som skett för Niklas Lind är helt oacceptabelt.
Rädsla är ingen bra drivkraft. Kombinerad med rykten, hets på internet och människor som inte tvekar att ta till våld, är den förödande.
Att skapa rädsla och skräck är terrorismens hela syfte. Det är dess drivkraft och kärna. Flera experter har under veckan påpekat att det inte är någon slump att ett antal terrorattacker har skett inom en kort tidsram. Attacken mot det ryska flygplanet över Egypten för några veckor sedan, Paris förra helgen, Beirut förra veckan, Bamako i Mali igår. När allt detta kommer över oss på en gång är det inte konstigt att rädslan växer – och det är det som är syftet. Att skapa maximal skräck och ångest, och att förskjuta perspektivet så att vi inte ser något annat än hotet.
Rädsla är förödande även politiskt. Den söndrar och skapar motsättningar, den får oss att sätta oss själva framför andra. Den sliter sönder samarbeten inifrån och får oss att fatta irrationella beslut.
Det kan vara värt att ha i åtanke när vi ska försöka förhålla oss till det som händer runt omkring. Vare sig det är rykten om att en misstänkt våldsbrottsling har flyttat till stan, eller hot om terror.
Jag tror att något av det viktigaste vi kan göra just nu, när vi är i detta allvarliga läge, är att inte ge efter för rädslan, att inte låta den styra oss i vår vardag. Om vi låter den påverka våra liv så har ju terroristerna uppnått sitt syfte. Det är som sagt mänskligt att känna rädsla, men det är en viljehandling att inte agera med den som drivkraft.
Så när vi nu åker buss, handlar på stan, går på bio, sitter på fik så gör vi just nu en politisk handling. Vi står upp för vårt samhälle och vår frihet och håller emot när rädslan hotar att ta över.