Media älskar konflikter. ”Måste ni bara skriva om konflikter och motsättningar?”, säger folk ibland till mig. ”Kan ni inte skriva glada nyheter om sådant som fungerar, om positiva saker som händer?”. Kritiken är till viss del befogad, samtidigt som vi faktiskt skriver en hel del om sådant som fungerar och som är positivt. I skrivande stund finns en hel hop ”positiva” nyheter på Corren.se. Till exempel om ett succébryggeri som bygger ut, att färre behöver socialbidrag, att tågen har gått punktligt hela sommaren, att en gammal hjärna i vissa avseenden fungerar bättre än en ung. Så nog skriver vi även om sådant som inte är konfliktfyllt.
Men media älskar konflikter för att läsarna gör det. Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att våra läsare tycker att det är roligt med motsättningar bara för sakens skull. Men konfliktlinjer säger något om samhället, om vår tid, om oss som ska leva tillsammans här och nu.
Ett exempel är det numera riksberömda gula huset i Skänninge som med sin solnedgångsfärg har engagerat tusentals människor i hela landet. Konfliktlinjen är intressant på flera sätt: hur stor valfrihet ska man ha i val av färg och stil på sitt hus? Och hur stort inflytande ska myndigheterna ha över människors egna val? Åtskilliga människor har reagerat på Mjölby kommuns linje att begränsa ägarnas frihet att välja färg på fasaden och kommunen anklagas på goda grunder för paragrafrytteri och dödstråkig, grå byråkrati. Konfliktlinjen är tydlig: den enskilda människan kontra det gemensamma, individens frihet kontra myndigheternas maktutövning.
En annan intressant konfliktlinje blev tydlig i historien om Ingeborgs bageri och bageriblockaden i våras. Artiklarna om bageriet, om blockaden, facket, företagarna, politikerna, de som bojkottade och de som stödköpte – allt detta fick extremt mycket läsning i Correns digitala kanaler. Kommentarerna flödade, debatten gick het både i tidningen och på nätet. Även här fanns en tydlig konfliktlinje: den mellan det stora facket och den lilla företagaren. Eller mellan den enskildes arbetsrätt och företagarens villkor. Beroende på politisk ståndpunkt och synvinkel tolkades konflikten på olika sätt och det hela blev ett mycket intressant tidsdokument över en av samtidens svåraste frågor, den om arbetsmarknaden.
Ytterligare en intressant konflikt har seglat upp och berört många av våra läsare. Den handlar om tillgängligheten till Stångån och marken kring vattnet. Privatpersoner och kolonister har idag tillgång till vissa delar av ån, som kommunen vill göra tillgängliga för alla medborgare. Känslorna svallar på insändarsidan i Corren och kommunhuset har vykortsbombats av hundratals kolonister som vädjar till kommunen att inte dra cykelvägen rakt igenom koloniområdet. Det finns ännu inget beslut taget, men frågan är under utredning och skapar oro. I ett längre perspektiv handlar det om att staden växer och att det ställer nya krav på hur marken utnyttjas. I en växande stad – är det rätt att tillgången till det vattendrag som finns, ska begränsas till bara några få?
I veckan skrev vi också om hur bilföretaget Rejmes behöver bygga ut sina utställningshallar vid Saab arena. Men kommunen verkar inte vilja bevilja några bygglov till detta, på grund av planerna på att bygga ut Linköpings stadskärna över Stångån. Marken vid Stångebro/Kallerstad ska så småningom bli bostäder och citykärna, inte bilhallsområde, menar kommunpolitikerna. Men så hur ska Rejmes hantera den nuvarande verksamheten? Här ser man en tydlig konfliktlinje mellan dagens behov för ett enskilt företag – och framtidens behov för en stad.
Så ja, media älskar konflikter. Och en tidning som Corren måste fortsätta att belysa dem, från olika håll, med iver och passion. För förutom att engagera i stunden säger konflikterna mycket om samhället och nutiden. Men också om oss som människor.