Det är skönt att slippa sova under Tullbron i det här vädret. Eller hur? Att komma hem till sin varma lya, krypa upp i soffan med kofta och filt. Bara tanken på att behöva tillbringa dessa isiga nätter utomhus får mig att rysa. Men det finns människor i vår stad, just nu, som sover utomhus med jackor och sjalar som enda skydd mot kylan.
Det är med dubbla känslor jag tänker på hur EU-migranterna har det i våra östgötska städer. Å ena sidan, så ovärdigt. Det ska inte behöva vara så här. Å andra sidan känner jag en viss stolthet. Dels över Corren och i synnerhet vår reporter Johan Sievers, som är en av Sveriges ledande journalister när det gäller kunskap och bevakning av de romska tiggarnas situation. Jag är också stolt över Linköpings kommun, som är en föregångare när det gäller att samverka med ideella krafter för att göra tiggarnas dagar på gatan mer människovärdiga. EU-migranternas villkor skiljer sig mycket mellan olika svenska kommuner. Vissa gör ingenting alls, andra har försiktigt börjat arbeta med problemet. Det blev tydligt under konferensen om tiggarnas situation som anordnades i Linköping i veckan.
Ämnet berör. I vår chatt på Corren.se i tisdags med Valentin och Veronica, som tigger på gatorna i Linköping, var det många som uttryckte sin medkänsla och ville veta mer. Samtidigt har jag haft flera samtal i veckan med läsare som menar att Corren bara stryker tiggarna medhårs och inte vågar skriva om att ”de faktiskt inte borde vara här över huvud taget”. För ansvaret är inte vårt, menar man.
Jag tror att en av anledningarna till att tiggarnas situation rör upp så mycket känslor, handlar om just detta: ansvar. Frågan ställs på sin spets. Vi är nog alla överens om att makthavarna i Rumänien bär det absolut största ansvaret. Rumäniens svek mot den romska befolkningen är uppenbart. Sverige måste fortsätta att på politisk väg sätta press på, och hjälpa, Rumänien. Men sen då? Det räcker ju inte, eftersom människor ändå åker ifrån sina barn och sover under Tullbron i Linköping mitt i vintern.
I torsdags stod det klart, glädjande nog, att den norska regeringens lagförslag om ett allmänt förbud mot tiggeri inte kommer att antas. Att förbjuda tiggeri är ingenting annat än ett försök att stoppa huvudet i sanden, lika ohållbart som att förbjuda fattigdom. Men förslagets relativa popularitet i Norge tror jag har just med ansvar att göra. För när regeringen förbjuder tiggeri, ja då är jag som medborgare helt fri från medmänskligt ansvar. Men det vilar på en förljugen världsbild, för hur mycket vissa än vill förneka det så är det ett faktum: även Skandinavien är en del av Europa och världen.
Jag menar att det är upp till var och en att fundera över vilket ansvar man är beredd att ta. Vissa ger småslantar, andra ger sedlar, vissa ger inget. Några ger till ideella organisationer, andra ger av sin tid och sin energi. Vissa arbetar politiskt, andra skriver och berättar. Frågan om ansvar är intensiv och jobbig när den ställs där i kylan utanför matbutiken. Då är det fint att veta att det finns många goda krafter i Linköping som samverkar till att vi tillsammans gör något för utsatta medmänniskor.