Ni vet hur vissa dofter, färger, smaker eller stämningar kan trigga igång någonting, djupt inuti. Som nu, när man börjar kunna skönja det gröna på kala trädgrenar, svagt svagt. Eller när de senaste dagarnas ljumma kvällar får en att börja tänka på långa, härliga sommarsittningar på någon av Stora torgets uteserveringar. Det liksom darrar till därinne.
Smaken av mogen mango eller doften av nyskuren lime får mig att färdas i minnet, tillbaka till Kenya där jag bodde i drygt fyra år. Vi bodde i Nairobi och jag kom att bli helt och hållet förälskad i denna röriga, myllrande afrikanska metropol. Det där gyllengula, varma ljuset som lägger sig över bougainvilleor och jacarandaträd i skymningen, då trottoarerna är fulla av folk på väg hem från jobbet. Doften av grillad majs från majsförsäljarna i gathörnen. Det ständiga tutandet, brummandet och dieselstanken på Ngong Road.
Ja, jag blev kär i Kenya. Det är inte så svårt. Kenya är ett fenomenalt vackert land, bördigt och vidsträckt, tillgängligt och farligt på samma gång. Länge har Kenya varit östra Afrikas ekonomiska motor, en ung och hungrig nation med en ständigt växande, pådrivande medelklass. Massor av människor, massor av naturtillgångar, massor av möjligheter.
Terrorattentatet mot universitetet i Garissa på skärtorsdagen är en tragedi av enorma proportioner. Först och främst för de 147 offren och deras anhöriga och vänner. Men även för Kenya som nation, på flera plan. Dels för att kriget mot den somaliskt dominerade terrorgruppen Al Shabab trappas upp, både i Kenya och Somalia med mer våld, fler civila offer. Dels för den destabiliserande effekten på den sköra kenyanska demokratin. Och inte minst för att det innebär ett förödande slag mot en av landets viktigaste industrier, nämligen turistnäringen.
I sociala medier har jag sett flera personer, framförallt kenyaner, fråga vad det blev av den stora västerländska indignationen. Den vi visade i samband med Charlie Hebdo-attentatet i Paris: tusentals demonstranter, massiv mediebevakning, en total uppslutning kring yttrandefrihet och demokratiska värden. Är inte 147 kenyaner lika mycket värda som 12 fransmän? Är inte besinningslöst dödande av oskyldiga universitetsstudenter värt all kollektiv avsky vi kan uppbåda?
Och visst är det konstigt, att vi i Europa har ett så svalt intresse för Afrika. Samtidigt är det mänskligt. Vi fungerar så att det som är nära, geografiskt eller kulturellt, berör oss mer än det som känns avlägset. Inom journalistiken pratar man om närhetsprincipen när man värderar en nyhet: det som är nära, som människor kan identifiera sig med, väger tyngre än det som är långt bort. Ta tsunamikatatrofen 2004: den massiva svenska mediebevakningen handlade främst om drabbade svenskar, i andra hand om drabbade thailändare, eftersom Thailand är bekant för många svenskar. Och Aceh-provinsen i Indonesien, som drabbades hårdast med flest döda, fick minst utrymme i svenska medier. Det kanske inte är särskilt ädelt, men det är så vi fungerar.
Attentatet i Garissa kan tyckas långt borta. Men för många Linköpingsbor, som har sina rötter, familjer och vänner i östra Afrika, är det synnerligen nära. Och om vi menar allvar med alla fina deklarationer efter attentaten i Paris och Köpenhamn och verkligen står upp för att islamistisk terror måste bekämpas, då kan vi inte blunda för Al Shababs dåd i Kenya. Eller för Boko Harams härjningar i Nigeria. För just nu slår den islamistiska terrorn i första hand mot utsatta människor i sköra samhällen, som har oerhört mycket att förlora.