Politikerna ville inte ta sitt ansvar och fullfölja den planerade trafiklösningen. ”Räddningsplankan”, folkomröstning. Den beslutades och genomfördes på ett korrekt sätt. Men Roland Larsson vill inte ta ställning i sakfrågan. ”Kan varken bekräftas eller dementeras” blir hans slutsats. Att Linköpingsbor, med sitt hem i kommunens ytterområden, hellre såg ett ”orört skogsområde” än en effektiv trafikled är inte så konstigt. De behöver ju inte uppleva konsekvenserna av att trafikleden inte byggdes.
För mig verkar det som om sjuttiotalets planerare hade en mer realistisk syn på den framtida trafikutvecklingen än vad beslutsförlamade politiker i stadshuset hade vid den aktuella tidpunkten. Folkomröstning är ett ”kantigt verktyg”. Det är ja eller nej. En samhällsplanering är mer mångfacetterad än så. Man kan inte lösa komplexa problem genom att hacka sönder dem i bitar. ”Rädda Vallaskogen”, OK. Men vad blev alternativet. Jo, dålig luft i centrum, trafikstockning och långa restider. En alternativ fråga för en folkomröstning hade varit: Vill du om några år ha mer förorenad luft och avgaser i Linköpings centrum? Tyvärr ställdes aldrig den frågan. Men svaret har vi fått.