Svar på ”Miljoner att spara på privat omsorg”, 24/8.
Göran Fornåå har uppmärksammat min insändare 18/8.
Tyvärr har han inte velat förstå vad jag menar, utan hemfaller åt det vanliga ”tugget” om att privatisering är räddningen i alla lägen, utan hänsyn till vilka ”objekt” det handlar om. Om, exempelvis, en vårdcentral är privat bryr jag mig inte om, det är ju upp till var och en om man vill gå dit. Att sedan politiker, av olika slag, gör heltokiga affärer vid utförsäljning är en annan sak. Utförsäljning av delar av Apoteket är ett gott exempel på det. Vi fick en massa nya apotek, tätt så vi kan krypa emellan, öppna nästa jämt, men utan medicin. Öppettiderna hade kunnat ändras i de befintliga, medicinen funnits kvar, lägre priser och ändå några hundra sköna vinstmiljoner till vår statskassa.
Men: Vi människor dras med arvsynder. En av dem är girighet. Pengar som blir tillgängliga, på ett eller annat vis, är åtråvärda. Och därför är det viktigt att samhället sätter gränser, stopp, när människor som inte själva har beslutsförmåga utnyttjas i ekonomiskt syfte. I detta fall vårdbehövande äldre människor. Vårdbolag som driver äldreboende utan vinstoptimering är lätträknade. Första kravet på ett aktiebolag är att det ska gå med högsta möjliga vinst. Det optimala är när man genom produktutveckling, innovationer, får företag att ge vinst. Men inom äldrevården är det inte mycket annat än slimmade arbetstidsscheman/färre arbetstimmar och lägre lön som kan ge vinst. På sikt ohållbart. Det talas ofta om ”människan i centrum”. Det är svårt att få ihop det med vinstjakten. Vare sig det gäller de vårdade eller personalen.
Jag är den förste som tycker att verksamheten, vilken det vara må, ska skötas effektivt. Det ska vår gemensamma kommunala utförare klara av. Man får ju ökade samordningsmöjligheter med effekter som kan ge större personalstyrka och bättre vårdkvalitet.
Det ska ske med skickliga ledare, och annan personal, med tydliga besked om vad som gäller. Om våra politiker inte klarar av att styra, ska de bytas ut vid val.
Som det är nu i, Linköpings kommun, riskerar jag att bli en ”immmateriell tillgång” i en balansräkning eller ”mat för Attendoaktien”. Jag avskyr tanken! Det handlar om mitt människovärde. Det kan inte prissättas.
Håkan Askbom