Jag lider som många andra av sjukdomen Lipödem. En sjukdom som innebär att jag och mina medsystrar har en ständig smärta i benen. Många har dessutom också sned och felställda ben som orsakar andra skador i knän och fötter. Vissa av oss har till och med svårt att gå.
Sjukdomen kan också orsaka ett konstant dåligt psykiskt mående och skamkänslor över kroppens utseende. Många har känslan att vilja gömma sig. På grund av detta så lever många av oss på smärtstillande och antidepressiva. Men trots allt detta nonchaleras vi av både landsting och läkare.
Lipödem är en ärftlig hormonell sjukdom. Den orsakas av att lymfsystemet inte gör sitt jobb, vilket orsakar ansamlingar av fett och vätska i framförallt ben, lår och rumpa, men ibland även i armar och mage.
11 procent av oss kvinnor beräknas vara drabbade.
Så vi behöver hjälp, men från många läkare får vi höra: ”gå hem och banta”, ”ät mindre och rör på dig mera” och ”du är enbart tjock”. De ger oss diagnoser som sjuklig fetma, och erbjuder oss att ta bort friska organ, genom gastrikt-bypass.
Universitetssjukhuset i Linköping, ett av Sveriges största sjukhus, nobbar, och tar inte hand om inte något som har med lipödem att göra. Norrköping likaså. Via sjukgymnast kan man få hjälp i Motala, på sjukgymnastnivå.
Vi behöver vård, vi behöver kompressionskläder, lymfdränage och massage. Vi behöver tillgång till operationer i Sverige (fettsugning av fettansamlingarna) för att kunna leva ett värdigt liv. Fysiskt och psykiskt.
Som det ser ut idag så får vi vända oss till kliniker i Tyskland för operation som vi får bekosta själva. Det kostar cirka 60 000 kronor per operation.
Hur kan en sjukdom som denna bara nonchaleras av Sverige?