Att SD skulle gå starkt framåt i riksdagsvalet är ingen sensation, utom möjligen för svenska journalister. Partiet har i valrörelsen mest fört fram frågor om invandringspolitiken, äldrevården, pensioner, försvaret och rättsväsendet. Partiet har därvid på ett smart sätt fångat upp det utbredda missnöjet och rädslan för den förda politiken på nämnda områden under senaste mandatperioden, vilket tillsammans med 7-klöverns sätt att ignorera SD i riksdagen, medfört mycket stora strömmar av väljare från framför allt Moderaterna och i mycket stor omfattning av äldre, i synnerhet pensionärer.
SD har i riksdagsvalet ökat sin röstandel med 126 procent (från 5,7 till 12,9 procentenheter). Tydligare än så kan knappast ett protestval beskrivas.
Varför straffas då M så mycket i valet? Därför att Alliansen är i princip M och att M gjorde upp med Miljöpartiet om i princip obegränsad invandring, utan att på långa vägar veta hur denna ska hanteras och betalas.
Vidare är SD det enda parti som uppmärksammat den skeva beskattningen av pensionsinkomster kontra arbetsinkomster. Detta tillsammans med att alla partier i 7-klövern deklarerat att man inte befattar sig med SD, varken i gångna mandatperioden eller i kommande, har gjort väljare förbannade och fått dem att proteströsta.
Väljare i gemen hatar översittarfasoner och att bli idiotförklarade. Nu fortsätter övriga riksdagspartier och medierna med närmast religiös iver att betrakta SD som något som katten släpat in. Hur smart är det egentligen att utestänga ett parti som fått 781 000 röster i valet?
I nästa val 2018 ökar förmodligen SD med ”bara” 50 procent och blir näst största parti, då M, utan Reinfeldt, kommit ner till mer ”normala” 16–17 procent.
Hur gör man då?