I Christer Kustviks intervju med lågstadieläraren som förlorat sin arbetsglädje (22/4) får vi en grundläggande förklaring till skolans kris. Det handlar om lärarnas förändrade roll, som förr var 85 procent undervisning och 15 procent uppfostran – och som nu har blivit tvärtom.
Vår tidsanda har här blivit väl skildrat i lärarens kommentar.
– Många barn i dag är väldigt egocentriska. De skriker och slänger i dörrar och är väldigt upptagna av sig själva. De är inte intresserade av andra, att lyssna på varandra. När man ska berätta något så är de inte intresserade av att lyssna, men de vill gärna berätta något om sig själva.
Men allt detta är bara ett avtryck från den miljö som de lever i tillsammans med sina föräldrar. Den miljö som präglas av ständig arbetshets, individuell tävling och utmattning – den som försvårar tid för familjegemenskap. Och framför allt tid för att med sina barn berätta om våra grundläggande mänskliga värden. Det som innebär stora framtidsmöjligheter, men även ett stort ansvar för vårt förhållande till andra människor.
Något har gått fel när ungdomar i sociala medier utan empati utsätter sina kompisar för grova förolämpningar. Något har gått fel när man i sin egen frustrationn utsätter andra, inte minst många unga tjejer, som i dag enligt undersökningar mår dåligt.
I brist på etisk uppfostran från de vuxna får eleverna forma sina egna värderingar.
Jag tror att i skolorna behövs det en klar vägledning om vårt kollektiva ansvar och om hur vi ska förhålla oss till våra medmänniskor. I friskoledebatten har även de kristna skolorna drabbats av ifrågasättanden. Det är tråkigt, eftersom min upplevelse är att här lever man i en trygghet med omsorg, som inte finns på många kommunala skolor.
I Corren 13 april skrivs om de många som lämnat kyrkan för ”de tror inte på Gud”. Trots att jag själv inte är övertygad troende, anser jag att kyrkan i dag är en viktig humanistisk rörelse, bland annat för vilsna flyktingar från andra länder – och kan ses som ett fint komplement till till exempel Röda Korset. Dessutom ger den ett övertygande budskap om att vi ska visa omsorg om varandra.
Så varför inte godkänna de friskolor som förmedlar denna trygghet, och varför ska vi lämna kyrkan?!
Lars-Ola Johansson