Jag undrar hur många kvinnor som knäckts av vår så kallade feministiska regering. Socialsekreterare, lärare, familjehem, kuratorer – kvinnodominerade yrken som alla möter de ensamkommande flyktingbarnen som staten hanterar på ett fruktansvärt sätt.
De har flytt från våld, övergrepp och hopplöshet, över berg och hav i flera månader. Kommit hit till vårt välmående samhälle, där de får vänta i flera år innan de får komma på sin första asylintervju. Och under tiden är det kompetenta, engagerade kvinnor som tar hand om undervisning, mat, kläder, skjutsning, läxläsning och deras oro och ångest.
På intervjun på Migrationsverket smulas sen ungdomarnas argument sönder. De skäl som gjorde att de flydde, räcker inte för våra svenska handläggare och jurister: krig, förföljelse, inga föräldrar, släktingar som hotar att döda dem.
I alla de 20 domar jag och pojkens (frivillige) gode man läst så tycker handläggare och domstol att det är rimligt att ungdomarna ska kunna bevisa att talibaner eller polisen jagar dem över hela landet, annars kan de utvisas och leva i internflykt.
Jag är frivilligt familjehem till en fin pojke, som var 16 år när han kom, men i väntan på att få lägga fram sina asylskäl, har hunnit fylla 18. Och då är vårt svenska system inte nådigt, då ska personen ut. Det spelar ingen roll att han är lovad anställning så snart han fått asyl, att han pratar bra svenska, är duktig i skolan, har ett hem hos oss, att han har arbetslivserfarenhet eftersom han jobbat sedan han var 6 (!) år.
Så mycket lidande detta skapar! Helt i onödan. Låt honom stanna och jobba och spara in alla domstolskostnader. Själv gråter jag nu varje dag, och har ingen lust att jobba, eller göra nytta för vår inhumana regering. Till dem vill jag säga – sluta knäcka ungdomar och kvinnor! Ni behöver oss!