Andreas Hjelms debattartikel den i Corren 27 maj mynnar ut i slutsatsen "Låt Sverigedemokraterna framföra sina åsikter men låt oss protestera högljutt!"
Förhållandet till SD illustrerar tydligt ett av demokratins stora dilemman: Ska vi tillåta motståndare till demokratin att propagera för sin sak inom densamma? (Sådana motståndare finns både till vänster och höger.) Svaret, som jag ser det, måste bli ett "ja", annars kan vi inte kalla oss för demokrati. Är det då rätt att genom skrik och annat oljud störa de politiska motståndarnas torgmöten och kanske rentav deras riksdagsinlägg? Jag tycker inte det. Risken är dessutom väldigt stor att en ytterlighetspolitiker vinner sympatier genom att det kan finnas åhörare, som tycker hen behandlas ojust. Nej, en politisk motståndare bekämpar man "med blanka vapen", alltså med sakargument.
Ett lysande exempel är debatten i Agenda 23 februari där Marit Paulsen inte hade några som helst problem att (bildligt) klä av SD:s toppnamn Kristina Winberg. Kejsarinnan visade sig nämligen redan vara naken. Om man skulle gradera EU-kunskaper i en skala från 1–10, så skulle Winberg få 0. (Debatten finns uppladdad på Youtube.) Också här finns det en fara, även om jag tror att den är mindre än med Hjelms metod. Gör jämförelsen med sport. Om den ena spelaren är otroligt överlägsen, så kan den svagare vinna sympatier. Det kanske var just det som inträffade. Winberg valdes in och SD blev lika stort som FP.