Inför Folk och Försvars konferens i Sälen har flera allianspartier gjort utspel rörande försvarspolitiken och anslagen till Försvarsmakten. Sent ska syndarna vakna! De senaste regeringarna, inkluderande alliansregeringen 2006–2014, har systematiskt nedmonterat vår civila och militära försvarsförmåga samtidigt som de basunerat ut att vi ska söka säkerhet i samverkan med andra och modigt deklarerat att Sverige ska stödja nordiska och EU-länder i händelse av kris och krig samt att vi dessutom förväntar oss att andra ska komma till vår hjälp (solidaritetsförklaringen). Det verkar nu som att alla, utom regeringen, är medvetna om att vår beredskap inte är god! Försvarsmakten kan idag mobilisera cirka 50 000 personer varav 22 000 är Hemvärn. Kvalitén är god men kvantiteten och uthålligheten är otillräcklig för att utgöra en reell ”tröskeleffekt”, än mindre för att försvara hela landet.
I Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin (som beskriver hur förbanden ska användas) står att Försvarsmaktens främsta uppgift är att förebygga krig, vara avskräckande och skapa ”tröskeleffekt” som får den aggressive att avstå från angrepp. Om avskräckningen skulle misslyckas ska förbanden ”Snabbt möta angrepp, vinna tid och skapa handlingsfrihet” för att därefter ”Undvika att förlora enskilt” och slutligen ”Vinna krig med andra parter”. Doktrinen förutsätter alltså att vi ska få hjälp av andra länder för att avvärja ett angrepp och slå motståndaren!
För en sådan hjälp finns inga som helst garantier. Sverige är inte med i någon försvarsallians. Visst samarbetar och övar vi med andra länders förband och är medlemmar i Partnerskap för Fred – men det var och är Ukraina också! Om andra länder, trots att inga bindande avtal finns, väljer att ge oss stöd är det sannolikt så att dessa förstärkningar inte hinner fram eller får någon effekt innan kriget är förlorat – minns förre ÖB:s ”en-veckas försvar”.
Enligt min mening bygger vår försvarspolitik på fromma förhoppningar om stöd utifrån, förhoppningar som inte är realistiska. En mer realistisk försvarspolitik vore att kraftigt höja försvarsanslagen, både för civilt och militärt försvar, för att skapa en reell ”tröskeleffekt” som inger förtroende hos samarbetspartners och avskräcker en eventuell angripare. Naturligtvis kan Sverige också söka medlemskap i Nato för att ytterligare höja vår säkerhet, men ett sådant medlemskap innebär inte att vi kan fortsätta att ha ett anorektiskt försvar. Nato kräver att medlemmar avsätter 2 procent av BNP för försvar, vilket motsvarar en fördubbling av nuvarande anslag. I nuvarande omvärldsläge krävs att våra politiker tar ansvar och agerar, det går inte att vänta på en byråkratisk försvarsberedning som kommer med en eller ett par rapporter år 2018!
Jörgen F Ericsson