I Ljungsbro finns fyra skolor (enligt reportage i Corren). Förmodligen fyra bra skolor. Fyra skolor med något olika inriktning men inom läroplanens ramar med lärare som kan sin sak. Föräldrar vill sina barns bästa. Vill att de skall få så god utbildning som möjligt i rätt miljö. Ibland är engagemanget så stort att de startar en ny skola. Det måste man beundra.
1963 fick jag tjänst som biologilärare på Ljungsbros nya högstadieskola. Jag, som bara hade fyraårig folkskollärarexamen, kunde få en sådan tjänst, emedan behovet av högstadielärare var mycket stort de här åren, då skol-Sverige utvecklades mycket, och jag hade ett grundmurat intresse för natur. Några år senare skaffade jag mig den utbildning som behövdes.
Det blev många år. Många härliga och arbetsamma år. Många nya läroplaner och många studiedagar. Studiedagar då hela kommunens lärarkår och alla andra befattningar som på olika sätt stöttade eleverna, samlades för att informeras och diskutera och forma nya arbetsmetoder. Allt gick minsann inte smärtfritt, och allt blev inte bra, men då och då uppstod goda samarbetsförhållanden, även över stadiegränserna.
Efter drygt tretton år som pensionär händer det att minnen dyker upp i en gammal skalle. Vad är det då som framstår tydligast?
Det är samlingarna över alla stadiegränser. Alla Ljungsbros barn och föräldrar i den stora idrottshallen. Sådant skedde två gånger om året – vid luciafirandet och vid läsårsavslutningen. Alla stadier hade övat. Alla sjöng för och med varandra. Skolan hade sina begåvade musikelever kvar i klasserna och det var till glädje och gagn också för de andra. De olika stadiernas elever och föräldrar såg och berörde varandra och påverkade troligen förhållandet dem emellan. Det gjorde givetvis det vardagliga skollivet också, där elever med olika bakgrund och förutsättningar frotterades med varandra i lärosalar, korridorer och elevrum.
Med jämna mellanrum fick vi också besök från livet utanför skolan. Polisen hjälpte till med trafikdagar, mopedutbildning, självskydd och droginformation. Kyrka, brandskydd, politiker och hemvärn var också delaktiga i elevernas samhällsutbildning, liksom alltid närvarande vaktmästare och bespisningspersonal. Dessutom kunde vi då och då få njuta av en konsert eller teaterföreställning.
Eleverna på högstadiet hade många valmöjligheter och därmed kunde de hitta sin grupp och en utbildning som passade, men de fick ändå lära sig att ta hänsyn och förstå varandras sätt att vara, emedan de vistades under samma tak. Kanske blev inte utbildningen lika spikrak som i en vald skola, där elever med liknande mål och förutsättningar går, men den var en bild av det samhälle som de skulle möta efter grundskolans slut.
Har vi gått för långt, när det gäller att se till våra egna barns bästa? Har vi glömt att det finns ett samhälle utanför skolans väggar? Ett samhälle där våra barn skall leva, när vi inte längre finns. Förhoppningsvis ett helt och sammanhållet samhälle. Kanske är det ännu viktigare nu, med en skola som speglar livet utanför dess väggar, när vårt land och folk genomlever stora förändringar.
Det finns nyhetsmornar, då jag längtar tillbaka till en sådan skola.