I fredags promenerade jag hem längs med Stångån efter LHC-matchen. Mina tankar stördes av avlägsna rop som väckte ett nostalgiskt leende. Katedrals nollning gick mig till mötes. Leendet sjönk ju närmare jag kom. Med megafoner fick nollorna order om att stanna, krypa och göra som de blev tillsagda.
Det finns inget sätt att motivera den handlingen. Det är ren maktutövning som varken är rolig eller bygger upp gruppen. Jag har varit ansvarig för en gymnasienollning. Jag har utsatt andra för precis samma sak. Jag vet av egen erfarenhet att det är del i ett mönster där bristande ledning och kunskap leder till övergrepp.
Traditionen går hundratals år tillbaka och vilar på samma grund som universitetens nollningar. Även de bygger på ett skådespel baserat på humor. Problemet är att humor är svårt. Det leder till att ansvariga tar genvägar som ofta går fel och blir en ensidig förnedring.
Jag kan inte se mig själv i spegeln och låta mina egna barn delta i välkomstaktiviteter som ser ut så här. Det är inte svårt att organisera mottagningen så att den är välkomnande för de nya eleverna. Lösningen sitter i att skolan tar ett mycket större ansvar. Att år efter år låta elever förnedras av andra elever är oacceptabelt. Det finns både rektorer, föräldrar och ungdomar som vill se förändring.
Varje år fylls skolorna med ungdomar fulla av varm förväntan, nyfikenhet och viljan att få en bra start. Underbara unga som inte vill annat än att få hjälp att växa och utvecklas, utan att behöva krypa i blöta parker. Jag vill att detta blir sista året som Linköpings kommun låter nollningstraditionen fortsätta.