Läste Eli Göndörs krönika i Corren 19/12 "Hur mycket anpassning är rimlig?" samt signaturen"Lärare" i Correns Ordet fritt 28/12 "Bussa elever till andra områden".
Eli ställer frågan "Hur mycket anpassning till attityder, språk och beteende normerande för Sverige är det rimligt att förvänta sig av en människa som vill leva i Sverige?" Insändarskribenten ger exempel på varför det inte fungerar i dag och föreslår förbättrad integration genom bussning av elever till skolor i andra områden. Både krönikan och insändaren pekar på viktiga aspekter för integration, men oprövade och särskilt i kombination. Exempelvis skulle bussning av elever troligen ha mycket mindre effekt utan tydlighet till föräldrar och elever angående vad som förväntas av någon som lever i Sverige och varför det är så. Men det räcker som bekant inte med att prata och peka. Det behövs även handling och ibland krafttag för att något ska hända i praktiken.
Skulle vilja utmana Linköpings kommun. Varför inte visa att ni/vi är progressiva, att Linköping kan bli ett föredöme med mod att tänka och agera på eget bevåg, och som vågar att gå utanför boxen för att lyckas bättre med integration? Det finns mycket ytterligare än nämnda skrivelser att utgå från, exempelvis erfarenheter från andra länder och input från personer med erfarenheter om vad som fungerar och inte fungerar i praktiken. Varför inte sätta ihop en "task force" eller liknande, kanske med uppgift att åstadkomma ett pilotprojekt.
Vi har till exempel redan polisen Mustafa Panshiri från Linköping som gjort ett kanonjobb med att prata med nyanlända. Andra kandidater med värdefulla erfarenheter kan exempelvis finnas bland Sharaf hjältar, lärare i utsatta områden, samt en mängd Linköpingsbor som är första generationens invandrare och som skapat sig ett bra liv och egen försörjning i Sverige (personer med vinning av att upprätthålla nuvarande system bör självklart inte inkluderas).
