Jag har varit väldigt stolt över Linköpings kommuns arbete med alla våra ensamkommande ungdomar sedan 2015. De har fått boende, skola, sjukvård, tandvård med mera.
Vi är många vuxna som jobbat hårt för att ungdomarna ska ha det så bra som möjligt och verkligen försökt att integrera ungdomarna i det svenska samhället. Det är skolpersonal, HVB-personal, socialsekreterare, familjehem, gode män, kontaktpersoner och advokater.
Nu har det gått två år, så alla ungdomar är två år äldre sedan de sökte asyl. De flesta har inget pass så nu får de flesta ungdomar göra en åldersbedömning som går ut på att röntga tänder och knäleder.
Rättsläkare på Rättsmedicinalverket (RMV) riktar skarp kritik mot de metoder som används. Metoderna har så allvarliga brister att läkarna gemensamt avstått från att göra åldersbedömningar. Flera har också valt att säga upp sig.
Jag har mycket kontakt med många av dessa ungdomar, de är helt förtvivlade och vägrar att flytta till vuxenboende när de fortfarande är barn.
Linköpings kommun tog ett beslut för några månader sedan att alla 18-åringar skulle få bo kvar i kommunen, men så är inte fallet, ungdomarna får fortfarande flytta till andra kommuner.
Vad är det som gäller egentligen?
I dag är det många ungdomar som driver omkring och inte har trygghet någonstans. Räcker det inte med att de fått fly för sina liv och varit med om en hemsk flykt som tagit flera månader?
I dag finns det många frivilliga familjehem som tar hand om dessa ungdomar, men är det civilsamhället som ska ta över kommunens ansvar? Det finns familjer som har hand om flera ungdomar samtidigt utan kostnad, det känns inte rätt! De måste få ersättning för mat åtminstone.
Varför inte ge den ersättningen som vuxenboendet kostar till de ideellt engagerade familjerna i stället.
När en ungdom fått besked att Migrationsverket bestämt att de är över 18 år fast de inte är det, så är väskan packad på HVB-hemmet, då är det bara att flytta direkt, för nu är man plötsligt vuxen på en och samma dag. År det rätt? Hur kan det få gå till så här i dagens Sverige? Hur ska vi som är engagerade att orka kämpa vidare?
Många ungdomar som bor på stödboenden har det också jobbigt, de får ta hand om många kompisar som förlorat sin plats på sitt HVB-hem, det blir både trångt och dyrt med mat med det lilla man får i matbidrag. Det är beräknat till en person, men ibland är det många som ska samsas om maten.
Min fråga till kommunen är: Hur många ensamkommande ungdomar driver omkring i kommunen utan tillsyn i dag? Hur arbetar kommunen med att ta hand om dessa ungdomar som är åldersuppskrivna till 18 år?
Monica Sjösten