En kväll nyligen fick jag ett mejl från Paris där min dotter är på semester med vänner: ”allt väl med oss, dock en knivattack, många poliser vid Notre Dame.”
Den 7 april, fick jag också ett mejl från dottern, boende i Stockholm, ”allt väl med mig, passerade Drottninggatan för en halvtimma sedan, är nu på Stureplan.”
I slutet av veckan skall dottern fortsätta till London och hälsa på vänner, jag får bara hoppas att ett fjärde terrordåd då inte händer, under dessa sista tre månader.
Politikermantrat ”Vi ska inte vara rädda” har nu bleknat bort. Jag tror att det var precis vad försvarslösa barn var på konserten I Manchester innan de lämnade jordelivet, precis som de som befann sig på London Bridge och Bourough Market den 3 juni var, innan de mejades ner av en bil och blev utsatta för vassa knivar. För att inte tala om alla oskyldiga personer som mördats i fundamentalisters terrordåd i Europa.
Premiärminister Theresa May verkar nu ha vaknat till och kan tänka sig förändring av internationella konventioner som förhindrat utvisningar av IS-krigare.
Men i Sverige, som vill ha världsrekord i humanism, är det dödstyst, precis som inom EU om krav på förändring av gamla överenskommelser, som inte är anpassade till dagens migrationsströmmar.
Förändring av skyddande konventioner med omedelbar utvisning av både nya, gamla och potentiella terrorister borde medborgarna kräva av EU:s politiker, i stället för att lägga ner blommor och tända ljus för de döda, som bara ger mer tårar efter nästa terrordåd.