Corren häromdagen kunde man läsa om att Skolinspektionen varit på återbesök på Birgittaskolan i Linköping; något som resulterat i vite på 100 000 kronor. Orsak: påtaglig studieoro i vissa elevgrupper. Man konstaterar att vissa lärare inte följde de gemensamma ordningsreglerna, att ett grovt språkbruk förkom mellan elever och till lärare, att mobiltelefoner nyttjades för spel med mera utan att lärarna ingrep samt att rökning förekommer trots förbud.
Kommunen anser nu att underlaget för vitet är för tunt och ämnar överklaga. Rektorn slår ifrån sig och menar att man kommit långt i förbättringsarbetet samt anser att både lärare och elever är med i detta.
För en gammal gymnasielärare är det en del som inte stämmer. Dels att alla är med på tåget, då oron i klassrummen inte synes verifiera detta och dels att, trots regler, vissa lärare tydligen gör som de vill och låter eleverna göra som de vill. Mobiler i klassrummet är en ”pest” som borde utrotas – annars kan man genast säga adjö till studieron. Lärare som struntar i överenskommet måste varnas – vid risk av arbetslöshet om ej ändring sker.
Rektor måste ”peka med hela handen” och visa ledarskap. Det räcker inte att tycka att det går bra, det måste synas även när Skolinspektionen dyker upp igen. Jag erinrar mig en svensk elev som varit ett år i en skola i Nya Zeeland och fick rena kulturchocken när hon återvände hem för ”down under” var det tyst i klassrummen vid arbete, inga mobiler och en respekt för läraren. Fast Linköpings skolpolitiker behöver inte åka så långt. Det räcker med en resa till Finland för att se en väl fungerande skola.