Svar på ”Vattenfalls styrelse bär ansvaret”, 12/6.
Hur kan en strategisk investering på 89 miljarder betraktas som ”enskild sakfråga”, som inte ovillkorligen måste sanktioneras av ägaren?
Eftersom svenska statens ägarandel i Vattenfall är 100 procent är det regeringen via näringsministern och näringsdepartementets styrelserepresentant, som har röstmajoritet i Vattenfalls styrelse och därmed ansvaret. Något annat hade varit otänkbart med tanke på att ”regeringen har riksdagens uppdrag att aktivt förvalta statens tillgångar. Regeringskansliet med alla departementen bistår regeringen i dess arbete och sköter därmed förvaltningen av de statligt ägda företagen”, allt enligt Regeringskansliets verksamhetsberättelse för statliga bolag.
Men Maud Olofsson tog själv på sig hela ansvaret för affären, när hon inte ställde upp i konstitutionsutskottet för att besvara frågan ”om hon informerat statsministern om Nuon-affären innan köpet genomfördes”. Ett ”kaxigt” och nonchalant uppträdande kan få sina följder, även om regeringen inte slipper sitt huvudansvar.
Har man åtagit sig regeringsansvaret, har man också åtagit sig ansvaret för de statligt ägda företagen på ett sammanlagt värde på cirka 600 miljarder. Det går inte att överlåta ansvaret på några erfarna styrelseproffs. Vilken ägare skulle acceptera en styrelse, som inte finner sig i så enkla och självklara krav.