Först vill jag poängtera att mitt inlägg inte var avsett som ett partipolitiskt ställningstagande utan det var ett utslag av min frustration över ett odemokratiskt beslut att utestänga 800 000 väljares möjlighet till påverkan i riksdagsarbetet.
Att beskriva SD som ett enfrågeparti är en lögn. I min strävan efter ärlighet även i politiken har jag funnit att SD i sitt partiprogram har med en rad andra samhällsfrågor utöver invandringsfrågan. Att 800 000 väljare skulle vara rasister vänder jag mig starkt emot. Jag vänder mig även mot det ständiga ältandet om en betänklig SD-bakgrund, när vi samtidigt har V med bakgrund i Stalinkommunismen som sände miljontals människor till Sibirien.
Mitt inlägg var dock inte tänkt som ett inlägg för SD, utan det var ett inlägg för de demokratiska spelreglerna.
Invandringsfrågan är viktig, men den är inte enkel. När man hör om de arma syriska flyktingarna som omkommer i Medelhavet frågar man sig om vi inte borde försöka göra mer för dem när de sitter fast i de stora flyktinglägren så de kanske slapp att fly vidare.
Min uppfattning att partiföreträdarna för de 87 procenten av våra väljare upplevs som hycklare och enbart värnar om sin egen maktposition viker jag inte heller från, utan den förstärktes snarare när jag såg ett inslag i tv från vår statsministers jultal. Han talade varmt om alla människors lika värde, samtidigt som det tjugo meter längre bort satt en tiggare på den kalla gatan. Dessa människor är av samma kött och blod som vi men har råkat hamna på livets skuggsida och behöver mer än varma ord.
Tobias Jansson skyller på SD:s utspel att inte vilja godkänna regeringens budget. Det anser jag faller tillbaka på regeringen som inte ens ville tala med SD. Menar då Tobias Jansson att det är demokratiskt att helt bortse från de mandat som 13 procent av väljarkåren ger? Är inte de mandaten per procent lika mycket värda som övriga?
Efter den aktuella uppgörelsen tycker jag det skulle vara demokratiskt att höja riksdagsspärren till 13 procent.